uttryckte sig, och fröken Blomqvist hade hos
sig något torroligt, som ej förfelade att krydda
samtalet.
dTimmarne försvunno hastigt, och först långt
efter supån tog jag afsked och red hem.
Några dagar sednare blefvo Emilia och jag
bjudna på middag till Stjernvik. Med mer
än vanlig omsorg knöt jag den dagen min
halsduk.
(Jag beslöt, då jag var färdig, att icke alls
sysselsätta mig med Sara, som jag visste skulle
komma dit.
Detta beslut hade jag måhända äfven hållit,
om ej majorens flickor. varit så upptagna af
andra och Agda uteslutande intresserad af
den nykomne komministern, en ung man med
ovanliga gåfvor.
En annan orsak fanns också, hvarför jag
ej kunde visa Sara den köld jag önskade, nem-
ligen den, att hon oupphörligt kallade mig till
sig. Jag var ursinnig på Agda för prestens
skull och tog derför mitt parti att blifva Saras
riddare.
Jag sade henne, att jag afskydde mig sjelf
för min svaghet att ännu finna något nöje i
hennes sällskap; hon svarade:
— Då ni anser det för en svaghet, låt bli
att tala vid mig. Jag skulle bestämdt icke
finna er så ytterst komisk, om ni icke oupp-
hörligt vore vid min sida.
SFörtörnad öfver detta fortsatta begabberi,
aflägsnade jag mig, men då sökte hon upp