— Mammas predikan undgick er således,
det var skada. Ni hade bestämdt tyckt om den.
— Kanske, svarade jag tankfullt.
— Vet ni hvem vi talade om? sporde Sara
och reste sig, så att hon blef stående fram-
för mig.
— Ni nämnde mitt namn, tyckte jag.
— Tyckte ni bara, det var dumt, ty om
ni varit viss derom, hade ni icke behöft plå-
gats af att vara i osäkerhet om föremålet för
vårt prat.
— Vill fröken kanske tillfredsställa min
önskan att lära känna om det var jag?
— Ja, ifall ni nödvändigt vill.
— Jag ber derom.
-— Nåväl, det var om löjtnanten vi talade.
Sara skrattade och sprang sin väg.
Hvad prostinnan yttrade till sin dotters
ursäkt, fästade jag icke någon vigt vid, utan
jag sade den välvilliga frun farväl, och det
gör jag nu äfven med dig.
Förb—dt dumt är det, att jag icke lyc-
kats få mig en fästmö att presentera för
Agda, Men det är sannt, majorens döttrar
återstå för din redlige vän Justus.