— Mammas predikan undgick er således, det var skada. Ni hade bestämdt tyckt om den. — Kanske, svarade jag tankfullt. — Vet ni hvem vi talade om? sporde Sara och reste sig, så att hon blef stående framför mig. — Ni nämnde mitt namn, tyckte jag. — Tyckte ni bara, det var dumt, ty om ni varit viss derom, hade ni icke behöft plågats af att vara i osäkerhet om föremålet för vårt prat. — Vill fröken kanske tillfredsställa min önskan att lära känna om det var jag? — Ja, ifall ni nödvändigt vill. — Jag ber derom. -— Nåväl, det var om löjtnanten vi talade. Sara skrattade och sprang sin väg. Hvad prostinnan yttrade till sin dotters ursäkt, fästade jag icke någon vigt vid, utan jag sade den välvilliga frun farväl, och det gör jag nu äfven med dig. Förb—dt dumt är det, att jag icke lyckats få mig en fästmö att presentera för Agda, Men det är sannt, majorens döttrar återstå för din redlige vän Justus.