— 141 —
och som lönat min kärlek med att blifva öf-
verste Brennenkronas hustru,
Bordet var dukadt med en viss elegans,
och muntra röster hördes från hvardagsrummet.
— Är det Justus? ropade Emilia, då jag
läste igen salsdörren. Jag hade icke väl be-
jakat frågan, än hon och Agda trädde ut.
— Vi hafva väntat på dig, sade Emilia.
Det var fem år sedan jag sista gången såg
Agda, och likväl slog mitt hjerta häftigt, då
jag nu befann mig ansigte mot ansigte med
henne. Vid sjutton års ålder var hon en
ovanligt vacker flicka, vid tjugotvå var hon
en skön qvinna. .
Då Agda stod framför mig, föreföll det som
jag aldrig förr sett ett så hänförande ansigte.
Hennes ögon strålade och läpparna logo på
ett så hänförande sätt, att, en man med hjerta
måste förlora det. Till lycka för mitt, hade
jag Saras bild i minnet; detta hindrade mig
likväl icke att tänka:
CAgda är bestämdt den vackraste qvinna
jag sett.
eMan må vara förtjust eller icke, så flyger
tiden alltid fort, då man är i sällskap med
en ungdomsflamma, som utvecklat sig till en
älskvärd qvinna. Till skam för min trohet
mot Sara, måste jag tillstå för dig, att under
samtalet med Agda återupplifvades alla mina
barndomsdrömmar, så att jag icke tänkte vi-
dare på min kärlek till Sara eller min harm -
öfver hennes uppförande.
MOR OCH DOTTER. 16.