YR SS Ng a LA Beslutet om Bocheforts åta!ande har väckt stort ogillande såväl inom franska pressen — med undantag naturligtvis af den officiela — som äfven bland allmänheten. Visserligen var det en stor mijoritet inom lagstiftande församlingen som understödde regeringens ifrågavarande framställning, men då man vet, dels att den nyss tillkomna ministeren gjort en kabinettsfråga af denna främställnings godkännande, dels att franska folkrepresentationens majoritet är skapad af regeringen och icke af folket, finner man väl att utgången af voteringen rörande detta ämne ingalunda utgör ett så säkert bevis på opinionen för eller mot Rochefort, som man vid första påseende torde vara böjd att föreställa sig. Härmed vare ingalunda sagdt att Rochefort i sjelfva verket åtnjuter någon synnerligen stor popularitet, annat än hos republikanerna och arbetsklassen i Paris; många äro helt säkert de som anse honom för en oefterrättlig fantäst;men hvad man icke kan gilla är regeringens åtgärd att återigen börja med de under Rouherska ministeren så ofta förekommande tryckfrihetsåtalen. Detta steg är i och för sig oförsigtigt, på samma gäng det tydligen ådagalägger lösligheten af den nye konseljpresidentens ord och löften. Man erinrar nu i tidningarna om att denne, hr Ollivier, för icke längre sedan än åtta månader offentligen förklarade sig i afseende å tryckfriheten hysa den åsigten att! ingen någonsin borde åtalas för sina i tryck framställda tankar, och detta emedan han aänsåg endast handlingar vara straffvärda. Efter att ha uttalat en sådan mening, då han icke var minister, måste han naturligtvis ådraga sig mycket klander nu, då han — det kan man väl säga — börjat sin verksamhet såsom konseljpresident med att strängt beifra ett tryckfrihetsbrott, samt till följe häraf, för att icke vara inkonseqvent, låta åtala flera tidningar, hvilka gjort sig skyldiga till ungefär enahanda förseelse som La Marseillaise eller aftrykt dess för brottslig ansedda artikel. Under sednaste delen af den förra ministdrens tid hörde pressförföljelsen till det ovanliga; redan har hr Olivier låtit anställa rättegång mot icke mindre än fyra tidningar. : Sådant kan ej annat än väcka ovilja, och förutseende stormen, har hr Ollivier varit betänkt på ett medel att besvärja densamma. Som bekant afdömas alla brottmål i Frankrike af jury-domstolar; hittills har undantag gjorts endast för ett slags förbrytelser — de för regeringen förhatliga tryckfrihetsbrotten. Också har det sällan, ja nästan aldrig, händt att personer, anklagade för sådana brott, blifvit frikända. Nu skyndar sig hr Ollivier att i så måtto förändra presslagen, att öfver förseelser äfven af dithörande art skall dömas af jury. Härigenom vill han afvända alla misstankar att den nya regeringen skulle utöfva något inflytande på utgången af tryckfrihetsåtal Åtgärden är länge fordrad af oppositionen och gillas således, i och för sig, af den; men att lagförändringens genomdrifvande nu så ytterligt påskyndas anses med rätta för en fint. La Marseillaise berättar att medarbetaren i tidningen P. Gröusset erhållit laga kallelse att infinna sig hos ransakningsdomaren de Lurey. Herr Grousset svarade härpå: Vi erkänna icke någon domstol, hvarken af första eller andra instansen, vi erkänna ingen ransakningsdomare och icke heller någon bonapartistisk rättskipning, hvadan vi vägra att godvilligt hörsamma kallelsen.4 Det var till följe af detta trotsiga svar hr Grousset blef häktad. Äfvenledes förekommer i La Marseillaise följande förklaring: Vi, medlemmar af detrevolutionära London-samfundet, hvilka vistas i Paris, förklara, efter att ha bevittnat det nya brott, som ökat antälet af Bonapartes oräkneliga illgerningar, att vi vilja afhålla oss från allt hvad som kan bidraga till bibehållande af den nuvarande ställningen, att vi vilja vägra erlägga skatterna, vägra lyda lagarne, vägra arbeta, vägra betala våra hyror; och vi råda alla republikaner att följa vårt exempel. Doktor Pinel; densamme som straxt efter Victor Noirs mord af prins Pierre tillkallades för att intyga att denne erhållit en örfil, men som endäst kunde upptäcka en lätt Kontbsion bakom prinsens venstra öra, har om tillkomsten af denna kontusion inför ransakniögsdomaren framställt följande hypoteser: Han kan ha varit förorsakad af en förlupen kula, som efter flera ricochetteringar träffat prinsen, af träsplintor eller andr hanl, sam fallit nod från väcocen när da