m— -- —— ——— OO 0 OO —!
Första kammaren företedde i går nästan
samma fysionomi och samma fysionomier
som när den för 8 månader sedan upp-
löstes. Samme talman, samme vice tal-
man, i det närmaste samma medlemmar.
Samme ålderspresident — åter en uppen-
barelse af denna kammarens medfödda
och i nu ifrågavarande afseende angenäma
konservatism — helsade kammaren i går
som år 1867, år 1868, år 1869. Voro or-
den också desamma? Nej, nu hade landet
fått en god skörd och ännu mera tillfreds-
ställelse borde det känna deröfver, att
prinsessan Lovisa blifvit förmäld med Dan-
marks kronprins. För öfrigt ett välkom-
men till de nya ledamöterna och tillön-
skan att de gemensamma arbetena må
lända landet till nytta — en önskan, hvari
enhvar utan tvifvel instämmer.
När grefve Lagerbjelke intagit talmans-
stolen upprepade han i valda ordalag den
nötta lexan att första kammarens uppgift
är att föra det beståendes talan, men
ett beståendes, som förnyas och förstär-
kes. Och att kammaren uppfyllt denna
med grundlagens ande öfverensstämmande
uppgift, derom vittnar det erkännande
som kammarens beslut tillvunnit sig —
man vet ej från hvad håll eller på hvad
sätt. Vi veta icke mer än ett sätt att
gifva ett sådant erkännande: det att lands-
tingen omvälja samma ledamöter, och der-
till hafva de saknat tillfälle. — Talman-
nen slutade med att uttrycka sin fasta
förtröstan att kammaren skall förblifva
sådan den varit, och att detta må ske i
ganska många frågor vore, i betraktande
af andra kammarens nuvarande samman-
sättning, högst önskligt, hvaremot i andra
det visserligen vore väl om den upplysta
kammaren förmådde fördomsfritt skilja
hvad som bör bevaras och hvad som bör
bortrensas.
Hr Bildt gjorde sig till tolk af smär-
tan öfver förlusten af kammarens leda-
mot, hr Schartau. Kammaren förenade
sig enhälligt i hr Bildts uttalanden.
I andra kammaren mer än ett hundra
nya ledamöter! Hvad hade då de afsatta
gjort? Intet hade många af dem gjort, och
det var deras fel, härrörande af brist på
förmåga, men ej på god vilja. Sverige
är icke nog rikt att ega tre kundra ut-
märktheter att sända till riksdagarna, och
detta bör kunna ursäktas, då Frankrike
med sin tiodubbla befolkning icke har
råd på flera representanter i sin andra
kammare, af hvilka många ej heller äro
några mönster af politisk visdom. Tre
hundra medregenter är alldeles för myc-
ket för detta land: den nya kammaren
ådagalägger det lika mycket som den
gamla, hvad en del af dess tvåhundra
medlemmar angår.
Hr L. Hierta, såsom ålderspresident,
ville, ehuru klok han än är . . . eller der-
för att han är så klok . . . icke våga en
gissning i hvad mån anledningarne till
den stora förändringen kunnat vara till-
fälliga eller stå i sammanhang med det
allmänna tänkesättets omdöme om fruk-
terna af de tre sednaste riksdagarnes
verksamhet. Med den långa riksdags-
och lefnadserfarenhetens rätt gaf han en
mild förmaning, i det han uttryckte den
förhoppningen, att ingen skall glömma
den främstaaf de pligter, som riksdags-