m— -—— ——— OO 0 OO —! Första kammaren företedde i går nästan samma fysionomi och samma fysionomier som när den för 8 månader sedan upplöstes. Samme talman, samme vice talman, i det närmaste samma medlemmar. Samme ålderspresident — åter en uppenbarelse af denna kammarens medfödda och i nu ifrågavarande afseende angenäma konservatism — helsade kammaren i går som år 1867, år 1868, år 1869. Voro orden också desamma? Nej, nu hade landet fått en god skörd och ännu mera tillfredsställelse borde det känna deröfver, att prinsessan Lovisa blifvit förmäld med Danmarks kronprins. För öfrigt ett välkommen till de nya ledamöterna och tillönskan att de gemensamma arbetena må lända landet till nytta — en önskan, hvari enhvar utan tvifvel instämmer. När grefve Lagerbjelke intagit talmansstolen upprepade han i valda ordalag den nötta lexan att första kammarens uppgift är att föra det beståendes talan, men ett beståendes, som förnyas och förstärkes. Och att kammaren uppfyllt denna med grundlagens ande öfverensstämmande uppgift, derom vittnar det erkännande som kammarens beslut tillvunnit sig — man vet ej från hvad håll eller på hvad sätt. Vi veta icke mer än ett sätt att gifva ett sådant erkännande: det att landstingen omvälja samma ledamöter, och dertill hafva de saknat tillfälle. — Talmannen slutade med att uttrycka sin fasta förtröstan att kammaren skall förblifva sådan den varit, och att detta må ske i ganska många frågor vore, i betraktande af andra kammarens nuvarande sammansättning, högst önskligt, hvaremot i andra det visserligen vore väl om den upplysta kammaren förmådde fördomsfritt skilja hvad som bör bevaras och hvad som bör bortrensas. Hr Bildt gjorde sig till tolk af smärtan öfver förlusten af kammarens ledamot, hr Schartau. Kammaren förenade sig enhälligt i hr Bildts uttalanden. I andra kammaren mer än ett hundra nya ledamöter! Hvad hade då de afsatta gjort? Intet hade många af dem gjort, och det var deras fel, härrörande af brist på förmåga, men ej på god vilja. Sverige är icke nog rikt att ega tre kundra utmärktheter att sända till riksdagarna, och detta bör kunna ursäktas, då Frankrike med sin tiodubbla befolkning icke har råd på flera representanter i sin andra kammare, af hvilka många ej heller äro några mönster af politisk visdom. Tre hundra medregenter är alldeles för mycket för detta land: den nya kammaren ådagalägger det lika mycket som den gamla, hvad en del af dess tvåhundra medlemmar angår. Hr L. Hierta, såsom ålderspresident, ville, ehuru klok han än är . . . eller derför att han är så klok . . . icke våga en gissning i hvad mån anledningarne till den stora förändringen kunnat vara tillfälliga eller stå i sammanhang med det allmänna tänkesättets omdöme om frukterna af de tre sednaste riksdagarnes verksamhet. Med den långa riksdagsoch lefnadserfarenhetens rätt gaf han en mild förmaning, i det han uttryckte den förhoppningen, att ingen skall glömma den främstaaf de pligter, som riksdags