En karakteristik öfver Svenska akademi-
ens nuvarande ledamöter har i dagarna blif-
vit gjord af en brefskrifvare till Östgöta
Correspondenten och är af följande innehåll:
Senior är Franzens dubbelmåg, det täckas
fyndige versifikatör, det renas oskuldsfulle teck-
nare, d.r A. A. Grafström i Ume, som, oak-
tadt han den 10 januari fyllt sitt 80:de år,
fortfarande sköter både sitt presterliga kall
och sin vittra kallelse nästan lika lätt som då
han 1839 steg in i akademien; uti sonens,
Klara kyrkoherdes, nyss utkomna christliga
kalender Veronica finner man tvenne stycken
bidrag af den gamle Gfm; — närmast honom
kommer, mossbelupen, men också rak som en
historisk bautasten, till själsförmåga och rör-
lighet lika ung som 1840, representanten i
akademien för häfdernas enkla språk, Anders
Fryxell, som ännu med oförtröttad flit samlar
och redigerar sina berättelser ur svenska hi-
storien; — vårt lands nu lefvande största ve-
tenskapliga ryktbarhet, den botaniske forska-
ren och snillet, som så oförlikneligt förstår
blommornas språk, både när han talar med
dem och om dem, Elias Fries, med det antikt
sköna hufvudet och den ännu på ålderdomen
klart tindrande blicken; — Carl Wilhelm Böt-
tiger, representanten af den sydländska kär-
lekens glödande språk, barcarolens och can-
zonettans älsklige skald, fordom Tegnårs måg
och Disas make; — akademisten par excel-
lence, med hela svenska språkets lagar i sin
hand, språkets och akademiens förnämsta kärn-
pelare, som ännu främst förer hennes runor
med den äran, Johan Erik Rydqvist, hvilken
fram på våren äfven kommer att säga oss sitt
ord i anledning af förra sommarens så myc-
ket omskrifna skandinaviska språk-kongress;
— en annan språkforskare, L. Manderström,
som lärt af Talleyrand att vi fått språket för
att dölja våra tankar, att vi fått tunga för att
tiga, men hvars språk vi ha att tacka för vårt
lands fred 1864, och som nu i egenskap af
ständig sekreterare tagit upp Beskows fallande
mantel; — Henr. Reuterdahl, som talat, om
icke akademiens, dock kyrkohistoriens språk
från katedern samt presterskapets från, erke-
biskops- och talmans-stolarna; — Henning
Hamilton, som förstår att svara på hvarje
språk, hvari man talar honom till, det vare
statsmannens, riksdagsmannens, kyrkans, sko-
lans eller krigets, klart, rent och fint, med
försigtig omsigt; — F. F. Carlsson, som i alla
tider och i alla förhållanden till furstar och
folk talat skolans och skolkarlens språk uti
många och långa banor; — Louis de Geer,
som uti yngre åren sökte humanisera och mo-
dernisera protokollernas språk och gifva åt ju-
ristens större mjukhet, med mindre släpighet;
— OC. A. W. Strandberg, hvilken fordom så-
som Talis Qvalis talade liberalismens språk
och sjöng i pansar svenska ord med klang at
stål, med gny af vapenbrak och skri af storm-
reform; — statsrättsläraren ex professo, W.
E. Svedelius, Upsala-sexans prydnad och för-
tjusning, den öfverlycklige oratorn, den raska
ungdomsprosans improvisatör; — den lycklige
öfversättaren Carl Anders Kullberg, det an-
språkslösas milde taleman, i tyst vältalighet
för öfrigt; — Gustaf Håkan Jordan Ljung-
gren, estetikens och dramats förtjente språk-
mästare; — stenstilens härold Bror Emil Hil-
debrand, svenska monomentsspråkets nästan
ende nu lefvande författare, ett språk af korta
ord och långa tankar; — domprosten Haus
Magnus Melin, bibelspråkets sällsynt lycklige
uttolkare; — Gunnar Wennerberg, hvars
Gluntar tala, liksom Bellmans sånger, tvenne
språk på samma gång, musikens och natur-
poesiens; — den yngste uti denna, som i hög-
sta domstolens areopag, Carl Gustaf Strand-
berg, det svenska lagspråkets representant på
begge hållen.
Rae LO STEP TIS SETS SOT SER TEE YE I YTE DR