En karakteristik öfver Svenska akademiens nuvarande ledamöter har i dagarna blifvit gjord af en brefskrifvare till Östgöta Correspondenten och är af följande innehåll: Senior är Franzens dubbelmåg, det täckas fyndige versifikatör, det renas oskuldsfulle tecknare, d.r A. A. Grafström i Ume, som, oaktadt han den 10 januari fyllt sitt 80:de år, fortfarande sköter både sitt presterliga kall och sin vittra kallelse nästan lika lätt som då han 1839 steg in i akademien; uti sonens, Klara kyrkoherdes, nyss utkomna christliga kalender Veronica finner man tvenne stycken bidrag af den gamle Gfm; — närmast honom kommer, mossbelupen, men också rak som en historisk bautasten, till själsförmåga och rörlighet lika ung som 1840, representanten i akademien för häfdernas enkla språk, Anders Fryxell, som ännu med oförtröttad flit samlar och redigerar sina berättelser ur svenska historien; — vårt lands nu lefvande största vetenskapliga ryktbarhet, den botaniske forskaren och snillet, som så oförlikneligt förstår blommornas språk, både när han talar med dem och om dem, Elias Fries, med det antikt sköna hufvudet och den ännu på ålderdomen klart tindrande blicken; — Carl Wilhelm Böttiger, representanten af den sydländska kärlekens glödande språk, barcarolens och canzonettans älsklige skald, fordom Tegnårs måg och Disas make; — akademisten par excellence, med hela svenska språkets lagar i sin hand, språkets och akademiens förnämsta kärnpelare, som ännu främst förer hennes runor med den äran, Johan Erik Rydqvist, hvilken fram på våren äfven kommer att säga oss sitt ord i anledning af förra sommarens så mycket omskrifna skandinaviska språk-kongress; — en annan språkforskare, L. Manderström, som lärt af Talleyrand att vi fått språket för att dölja våra tankar, att vi fått tunga för att tiga, men hvars språk vi ha att tacka för vårt lands fred 1864, och som nu i egenskap af ständig sekreterare tagit upp Beskows fallande mantel; — Henr. Reuterdahl, som talat, om icke akademiens, dock kyrkohistoriens språk från katedern samt presterskapets från, erkebiskopsoch talmans-stolarna; — Henning Hamilton, som förstår att svara på hvarje språk, hvari man talar honom till, det vare statsmannens, riksdagsmannens, kyrkans, skolans eller krigets, klart, rent och fint, med försigtig omsigt; — F. F. Carlsson, som i alla tider och i alla förhållanden till furstar och folk talat skolans och skolkarlens språk uti många och långa banor; — Louis de Geer, som uti yngre åren sökte humanisera och modernisera protokollernas språk och gifva åt juristens större mjukhet, med mindre släpighet; — OC. A. W. Strandberg, hvilken fordom såsom Talis Qvalis talade liberalismens språk och sjöng i pansar svenska ord med klang at stål, med gny af vapenbrak och skri af stormreform; — statsrättsläraren ex professo, W. E. Svedelius, Upsala-sexans prydnad och förtjusning, den öfverlycklige oratorn, den raska ungdomsprosans improvisatör; — den lycklige öfversättaren Carl Anders Kullberg, det anspråkslösas milde taleman, i tyst vältalighet för öfrigt; — Gustaf Håkan Jordan Ljunggren, estetikens och dramats förtjente språkmästare; — stenstilens härold Bror Emil Hildebrand, svenska monomentsspråkets nästan ende nu lefvande författare, ett språk af korta ord och långa tankar; — domprosten Haus Magnus Melin, bibelspråkets sällsynt lycklige uttolkare; — Gunnar Wennerberg, hvars Gluntar tala, liksom Bellmans sånger, tvenne språk på samma gång, musikens och naturpoesiens; — den yngste uti denna, som i högsta domstolens areopag, Carl Gustaf Strandberg, det svenska lagspråkets representant på begge hållen. Rae LO STEP TIS SETS SOT SER TEE YE I YTE DR