Den nya franska ministeren har blifvit särdeles väl mottagen af den franska allmänheten. Ett otvetydigt bevis derå är, att 3-procents-räntans kurs stigit. Men man skall icke häraf draga den slutsatsen, att denna minister har utsigt till ett långvarigt bestånd. Bildaren deraf, hr Ollivier, är sedan tre år illa anskrifven såsom alltför medgörlig för kejsaren och alltför litet benägen att gå på långt när så vidt i frisinnad riktning; som republikanerne önska. De öfriga nya medlemmarne af ministeren hafva det stora felet att icke vara statsmän, hvadan de ej skola förmå hvarken styra eller motstå oppositionen i kammaren. Slutligen är ministeren icke likartad i tänkesätt. Man erinre sig att hr Ollivier först sammansatte ett kabinett uteslutande ur högra centern (d. v. 8. de mera konservativa bland de grå); att på den gamle ministern och statsmannen Thiers inrådan denna sammansättning förkastades, sedan fullmakterna redan voro undertecknade af kejsaren, emedan den alldeles icke skulle tillfredsställa oppositionspartiet; att Ollivier då tog 3 medlemmar af venstra centern (d. v. s. de något mindre grå) in i ministeren, och att således, som redan sagts, ministeren icke är helgjuten och ej har något kompakt och stort parti, utan blott två fraktioner till ryggstöd i kammaren! Det skall förmodligen ej dröja länge innan den blir, ej blott af Rochefort och Gambetta, utan äfven af Jules Favre, Picard, Simon m. fl. uppfordrad att föreslå mycket stora förändringar i både konstitution och administration samt att, då den ej kan gå in härpå, den antingen måste upplösa kammaren, hvilket är ett mycket stort vågspel, eller ock lemna plats åt oppositionen. Emellertid torde det intressera att lära känna hvilka de nya männen äro, hvarför vi här införa en skildring af dem, efter Kölnische Zeitung — en tidning som råkar att vara litet bonapartistisk och derför framställer de nya dockorna i envåldshanden uti den bästa möjliga dager: Ollivier har under de sista dagarna gifvit otvetydiga, storartade bevis på en sjelfförsakelse, hvilken till och med hans motståndare nu icke kunna neka sitt erkännande, och i trots af de farhågor, som man här och der hyste angående den naivitet, storsinthet och af häftiga sinnesrörelser mäktiga natur, hvilka äro för honom egendomliga, så ser man i de förbindelser, som han ingått, en tillräcklig borgen för att dessa egenskaper, som lända privatmannen till stor heder, icke så lätt skola spela statsmannen ett spratt. Ollivier blifver sålunda själen i det nya kabinettet, medan män, sådana som Buffet och Daru, som hafva mindre varmt blod, skola omgifva honom såsom säkerhetsventiler eller, om man så vill, hållhakar för att hålla hans andes stolta och Werfva flykt inom en mera lugn och regulier ana. Efter Ollivier är Buffet obestridligt den mest framstående bland hans embetsbröder. Liksom van att befalla, imponerar han genom hela sitt uppträdande redan från första ögonblicket man ser honom, Buffet var redan två gånger under republikens tid och innan han fyllt 30 år minister. Då hade han handelsministeren på sin lott. Med sann gammal-romersk rättskaffenhet förenar han stor affärskännedom och en outtröttlig arbetsförmåga. Han ser icke långt och vet icke af dessa ädla känsloutbrott, hvaraf Ollivier är mäktig, men han