Den nya franska ministeren
har blifvit särdeles väl mottagen af den
franska allmänheten. Ett otvetydigt be-
vis derå är, att 3-procents-räntans kurs
stigit. Men man skall icke häraf draga
den slutsatsen, att denna minister har
utsigt till ett långvarigt bestånd. Bilda-
ren deraf, hr Ollivier, är sedan tre år illa
anskrifven såsom alltför medgörlig för
kejsaren och alltför litet benägen att gå
på långt när så vidt i frisinnad riktning;
som republikanerne önska. De öfriga nya
medlemmarne af ministeren hafva det stora
felet att icke vara statsmän, hvadan de
ej skola förmå hvarken styra eller motstå
oppositionen i kammaren. Slutligen är mi-
nisteren icke likartad i tänkesätt. Man
erinre sig att hr Ollivier först samman-
satte ett kabinett uteslutande ur högra
centern (d. v. 8. de mera konservativa
bland de grå); att på den gamle mini-
stern och statsmannen Thiers inrådan
denna sammansättning förkastades, sedan
fullmakterna redan voro undertecknade
af kejsaren, emedan den alldeles icke
skulle tillfredsställa oppositionspartiet; att
Ollivier då tog 3 medlemmar af venstra
centern (d. v. s. de något mindre grå) in
i ministeren, och att således, som redan
sagts, ministeren icke är helgjuten och ej
har något kompakt och stort parti, utan
blott två fraktioner till ryggstöd i kamma-
ren! Det skall förmodligen ej dröja länge
innan den blir, ej blott af Rochefort och
Gambetta, utan äfven af Jules Favre, Pi-
card, Simon m. fl. uppfordrad att föreslå
mycket stora förändringar i både konstitu-
tion och administration samt att, då den ej
kan gå in härpå, den antingen måste upp-
lösa kammaren, hvilket är ett mycket
stort vågspel, eller ock lemna plats åt
oppositionen.
Emellertid torde det intressera att lära
känna hvilka de nya männen äro, hvarför
vi här införa en skildring af dem, efter
Kölnische Zeitung — en tidning som rå-
kar att vara litet bonapartistisk och der-
för framställer de nya dockorna i envålds-
handen uti den bästa möjliga dager:
Ollivier har under de sista dagarna gifvit
otvetydiga, storartade bevis på en sjelfförsa-
kelse, hvilken till och med hans motståndare
nu icke kunna neka sitt erkännande, och i
trots af de farhågor, som man här och der
hyste angående den naivitet, storsinthet och
af häftiga sinnesrörelser mäktiga natur, hvilka
äro för honom egendomliga, så ser man i de
förbindelser, som han ingått, en tillräcklig bor-
gen för att dessa egenskaper, som lända pri-
vatmannen till stor heder, icke så lätt skola
spela statsmannen ett spratt. Ollivier blifver
sålunda själen i det nya kabinettet, medan
män, sådana som Buffet och Daru, som hafva
mindre varmt blod, skola omgifva honom så-
som säkerhetsventiler eller, om man så vill,
hållhakar för att hålla hans andes stolta och
Werfva flykt inom en mera lugn och regulier
ana.
Efter Ollivier är Buffet obestridligt den mest
framstående bland hans embetsbröder. Lik-
som van att befalla, imponerar han genom hela
sitt uppträdande redan från första ögonblicket
man ser honom, Buffet var redan två gånger
under republikens tid och innan han fyllt 30
år minister. Då hade han handelsministeren
på sin lott. Med sann gammal-romersk rätt-
skaffenhet förenar han stor affärskännedom
och en outtröttlig arbetsförmåga. Han ser
icke långt och vet icke af dessa ädla känslo-
utbrott, hvaraf Ollivier är mäktig, men han