Lyckan gynnade löjtnanten:: han fick ott.
rum på Skandinayv. q
Öfversten hade åtskilligt att tala med öf-
verkyparen om och uppdrog derför åt res-.
kamraten att föra hans fru upp till deras rum.
Företrädda af en uppassare, stego Ada och.
löjtnanten uppför trappan, den förra stödd på
den sednares arm, men han stannade helt tvärt
vid första afsatsen, der de mötte en ung man;
som, utan att kasta ens den flyktigaste blick
på dem, skyndade förbi.
Löjtnanten kände att Adas hand darrade;
han blickade på hennes ansigte, det var blekt
och förvirradt.
— Mår ni illa? frågade han. :
Ada förklarade att hon mådde fullkomligt
väl och gjorde en rörelse för att fortsätta sti-
gandet uppför trappan, men hennes kavaljer.
förhindrade detta, sägande:
— Ni darrar ännu och är upprörd, hvaraf-
kommer det? INGE
— Af svaga nerver. Ada försökte småle, :
men leendet var vemodigt och gjorde ett pin-
samt intryck på den öfver öronen förtjuste
unge mannen,
Hans lefnadsvett förbjöd hononom att göra
några flera frågor, men han tänkte med
harm:
— Hon kände mannen vi mötte; det var
hans åsyn som upprörde henne.
Utan att yttra något ord vidare, förde han
MOR OCH DOTTER. ö