SE —— LL NNVRRNORRRERNE Ar påfven allena ofelbar? I Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning förekom för ej länge sedan en, derefter i Aftonbladet intagen, artikel rörande det nu pågående ekumeniska möteti Rom oeh dess syften. Artikeln var riktig och bra, det är ingen fråga om det, och hade isynnerhet åtskilligt att säga med afseende på det väntade förslaget till en dogm om påfvens ofelbarhet, hvilket förslag naturligtvis äfven vi ville finna uppåt väggarne ofinligt. Men ju Jängre vi sålunda funderade öfver denna afskyvärda ofelbarhet, dessa abderitiska anspråk på både verldslig och andlig maktfullkomligket, desto mera rann oss ock i sinnet det der, gunås blott alltför ofta tillämpliga bibelspråket om grandet och bjelken. Det kan ju icke Heller skada att t. ex. en gång hvarje nyår taga i betraktande vår egen ställning i ett visst afseende. Mer än en bland våra kära landsmän torde hafva lust eller känna behof af att sålunda med öss alltemellanåt klära sina tankar eller uppfriska sina hågkomster. Låtom oss alltså tänka efter! Natur: ligtvis kan det ej falla oss in att i en liten tidningsartikel. söka uttömma ett så rikt ämne, äfven om vi egde förmåga dertill. Vi måste låta oss nöja med några antydningar blott. Af regeringsformen synes då, att kyrkan allraförst fått försäkra sig om konungens enlärighet. Genom dopet, genom konfirmationen 0. s.v. gör kyrkan i förhand både konungen och hans öfvertygelse liksom till sin egendom. Vid konungens kröning officierar kyrkan på ett sådant sätt eller spelar den kyrkiga makten en sådan roll, att man kunde säga, att kyrkan det sätter sig i besittning af både konungen och; hans rike eller till och med tager båda i sitt beskydd. Man skulle sålunda kunna säga, att konungen snarare står under kyrkan, än kyrkan under konungen. Till namnet åtminstone har man dock velat gifva saken ett annat utseende. Visserligen fungerar konungen icke vidare såsom öfversteprest eller med knif i hand såsom föreståndare för rikets afgudatjenst; men kyrkans öfverlerdar, biskoparne, tillsättas af honom, sjelfva kyrkomötet är beroende af hans beslut eller bekräftelse, högsta domsrätten äfven i kyrkliga mål är hans. Den döm hans högsta domstol fäller anses nemligen för hans dom. Mot hang veto skall: äfven kyrkomöte vara vanmäktigt. Genom denna sin : maktställning äfven i kyrkligt afseende kunna vi: väl säga att våra statskyrkliga förhållanden göra konungen äfven till ett slags påfve. Man vill icke gerna tänka sig den svenske kohungen som en krönt prest eller vårt rike som ett prestadöme. Det kan emellertid icke nekas, att vederbörande vetat ställa konungens trohetsed mot kyrkan i första rummet, den mot: hans folk i det andra. Han får tillhöra sitt folk, endast så vida kyrkan erkänner honom för sin. Det är också endast såsom kyrkans beskyddare och arm han får vara dess styresman. Hans kröna, hans Konungavärdighet blir beroende deraf, att han är kyrkans man. Tro och gudsfruktan, koaungsliga och menskliga dygder få nemigen ej finnas eller få åtminstone ej erkännas, om-de-ej dåta-inpressa sig-i-den