SE —— LL NNVRRNORRRERNE
Ar påfven allena ofelbar?
I Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tid-
ning förekom för ej länge sedan en, derefter
i Aftonbladet intagen, artikel rörande det
nu pågående ekumeniska möteti Rom oeh
dess syften. Artikeln var riktig och bra,
det är ingen fråga om det, och hade isyn-
nerhet åtskilligt att säga med afseende
på det väntade förslaget till en dogm om
påfvens ofelbarhet, hvilket förslag natur-
ligtvis äfven vi ville finna uppåt väggarne
ofinligt. Men ju Jängre vi sålunda fun-
derade öfver denna afskyvärda ofelbarhet,
dessa abderitiska anspråk på både verlds-
lig och andlig maktfullkomligket, desto
mera rann oss ock i sinnet det der, gunås
blott alltför ofta tillämpliga bibelspråket
om grandet och bjelken. Det kan ju icke
Heller skada att t. ex. en gång hvarje
nyår taga i betraktande vår egen ställ-
ning i ett visst afseende. Mer än en
bland våra kära landsmän torde hafva
lust eller känna behof af att sålunda med
öss alltemellanåt klära sina tankar eller
uppfriska sina hågkomster.
Låtom oss alltså tänka efter! Natur:
ligtvis kan det ej falla oss in att i en
liten tidningsartikel. söka uttömma ett så
rikt ämne, äfven om vi egde förmåga
dertill. Vi måste låta oss nöja med några
antydningar blott. Af regeringsformen
synes då, att kyrkan allraförst fått för-
säkra sig om konungens enlärighet. Ge-
nom dopet, genom konfirmationen 0. s.v.
gör kyrkan i förhand både konungen och
hans öfvertygelse liksom till sin egendom.
Vid konungens kröning officierar kyrkan
på ett sådant sätt eller spelar den kyrk-
iga makten en sådan roll, att man kunde
säga, att kyrkan det sätter sig i besitt-
ning af både konungen och; hans rike
eller till och med tager båda i sitt be-
skydd. Man skulle sålunda kunna säga,
att konungen snarare står under kyrkan,
än kyrkan under konungen. Till namnet
åtminstone har man dock velat gifva saken
ett annat utseende. Visserligen fungerar
konungen icke vidare såsom öfversteprest
eller med knif i hand såsom föreståndare
för rikets afgudatjenst; men kyrkans öf-
verlerdar, biskoparne, tillsättas af honom,
sjelfva kyrkomötet är beroende af hans
beslut eller bekräftelse, högsta domsrät-
ten äfven i kyrkliga mål är hans. Den
döm hans högsta domstol fäller anses
nemligen för hans dom. Mot hang veto
skall: äfven kyrkomöte vara vanmäktigt.
Genom denna sin : maktställning äfven i
kyrkligt afseende kunna vi: väl säga att
våra statskyrkliga förhållanden göra ko-
nungen äfven till ett slags påfve. Man
vill icke gerna tänka sig den svenske ko-
hungen som en krönt prest eller vårt
rike som ett prestadöme. Det kan emel-
lertid icke nekas, att vederbörande vetat
ställa konungens trohetsed mot kyrkan i
första rummet, den mot: hans folk i det
andra. Han får tillhöra sitt folk, endast
så vida kyrkan erkänner honom för sin.
Det är också endast såsom kyrkans be-
skyddare och arm han får vara dess sty-
resman. Hans kröna, hans Konungavär-
dighet blir beroende deraf, att han är
kyrkans man. Tro och gudsfruktan, ko-
aungsliga och menskliga dygder få nem-
igen ej finnas eller få åtminstone ej er-
kännas, om-de-ej dåta-inpressa sig-i-den