— Hvem skulle väl taga honom från dig,
sporde Halfdan, lade sin arm om den tröst-
lösa modrens lif och lyftade henne upp från
den nedlutade ställningen öfver barnet.
Ottilia såg på honom med sina klara ögon.
Det låg i dem uttrycket af en mild och ljuf
bön. Halfdan hade för den blicken varit fre-
stad rifya ned solen från himmelens fäste, om
hon så önskat.
— Du vill ju icke att Herman lemnar oss?
hviskade Ottilia och lade armen om sin tro-
lofvades hals.
Han ville det visst icke. Han blef helt
uppbragt på gudmor Martinson, som kunde
föreslå något dylikt.
— Herman är ju ditt barn, min egen älsk-
ling, sade Halfdan, följaktligen är han äfven
mig kär. Han skall stanna hos sin mor, till
dess han såsom man skall ut i verlden, detta
lofvar jag dig.
En kyss beseglade löftet, och Halfdan åtog
sig att sjelf besvara fru Martinsons bref.
Ottilias tårar torkade. Ung Herman skic-
kades ut till sin sköterska, gamla Magdalena,
och de förlofvade svärmade och byggde luft-
slott för framtiden.
Den sinnesrörelse, Ottilia varit underkastad,
hade gjort henne så vacker, att Halfdan icke
fann ord, för att tolka sin beundran och upp-
repa hvilket nöje det gjorde honom att be-
trakta henne. Under tiden låg Agdas bref
glömdt och oläst på modrens bord. Ottilia njöt