— Hvem skulle väl taga honom från dig, sporde Halfdan, lade sin arm om den tröstlösa modrens lif och lyftade henne upp från den nedlutade ställningen öfver barnet. Ottilia såg på honom med sina klara ögon. Det låg i dem uttrycket af en mild och ljuf bön. Halfdan hade för den blicken varit frestad rifya ned solen från himmelens fäste, om hon så önskat. — Du vill ju icke att Herman lemnar oss? hviskade Ottilia och lade armen om sin trolofvades hals. Han ville det visst icke. Han blef helt uppbragt på gudmor Martinson, som kunde föreslå något dylikt. — Herman är ju ditt barn, min egen älskling, sade Halfdan, följaktligen är han äfven mig kär. Han skall stanna hos sin mor, till dess han såsom man skall ut i verlden, detta lofvar jag dig. En kyss beseglade löftet, och Halfdan åtog sig att sjelf besvara fru Martinsons bref. Ottilias tårar torkade. Ung Herman skickades ut till sin sköterska, gamla Magdalena, och de förlofvade svärmade och byggde luftslott för framtiden. Den sinnesrörelse, Ottilia varit underkastad, hade gjort henne så vacker, att Halfdan icke fann ord, för att tolka sin beundran och upprepa hvilket nöje det gjorde honom att betrakta henne. Under tiden låg Agdas bref glömdt och oläst på modrens bord. Ottilia njöt