— II —
icko derifrån under dagens lopp. Han förde
henne till. -bördet, blef hennes bordsgranne och
ledsagade henne från bordet. ut i fria luften,
dit gästerna begåfvo sig, för att hemta svalka
efter middagens ansträngningar.
Ottilia var. hvarken. blyg. eller tillbakadra-
gen, utan enkel och öppen, hvilket gjorde att
Halfdan icke hade någon svårighet-att inleda
ett samtal med henne.
När de stego upp från bordet, kände Half-
dan hela Ottilias förflutna lif. Hon hade blif-
vit gift med en god man, som: föräldrarne be-
stämt för henne: : Hon hade förlorat far och
mor, hade gifvit lifvet åt två barn, hvaraf
det äldsta var sju år äldre än. det yngsta;
hon hade måst lemna sin: dotter ifrån sig och
hon hade sett grafven gömma sin make, som
varit god och kärleksfull mot henne. Se der
hela hennes historia.
Öppet låg hennes förflutna lf för honom
och öppet låg äfven hennes inre, Hon var
ett barn till hjerta och- känslor, ett:rent och
oförderfvadt barn, som icke ännu vaknat till
medvetande af sina inre krafter, men i hvars
själ fanns en stor förmåga att älska och myc-
ken hängifvenhet, Så hade -Halfdan tänkt
sig den. qvinna, vid hvars sida han ville fram-
lefva sitt lif. Huru älsklig var hon icke med
det milda, ljufva, oskuldsfulla: uttrycket i de
klara, blå ögonen, och den genomskinliga hyn.
Kaffet serverades, och Halfdan föreslog der-
ofter att Ottilia: skulle med -honom göra en