dan brännas och lemna det sg. k. romerska
cementet.
Solen lyser helt melankoliskt ned genom
den disiga luften, och man kan utan olägenhet
betrakta henne så länge man önskar; ja,
man får nästan säga henne farväl, ty det
är blott undantagsvis hennes matta strå-
lar under höst- och vintermånaderna förmå
tränga genom den täta dimman och sten-
kolsröken, som hvila öfver London och af
vinden föras mot det angränsande landet.
När röken drifves utför floden, kan man of-
ta ej urskilja stränderna, och fartygen må-
ste vid sådana tillfällen varligt manövrera
för att ej råka på grund eller i kollision
med hvarandra. :
Sedan Greenwichs hospital och det när-
liggande ryktbara observatoriet, från hvil-
ket icke många observationer nu torde kun-
na göras, passerats, uppkommer man
till östra delen af London, hvarest de sto-
ra, dyrbara våtdockorna äro belägna, och
man får åter sätta foten på terra firm, 5e-
dan man likväl först undergått vederbörlig
visitation, hvarvid sökes efter spritvaror i
allmänhet och, på båtar från Sverige, efter
punsch i synnerhet, för hvilken tullbetje-
ningen, som stundom fått smaka något glas,
har godt tycke, samt dessutom cigarrer och
böcker af Tauchnitz upplaga. Nu är allt
färdigt för att hjelpsamina dagdrifvare skola
få börja bataljen om ens packning.
Vid hamnarne, jernvägsstationerna och
öfverallt, der någon utsigt till förtjenst
förefinnes, anträffas alltid en massa dagdrif-
vare, isynnerhet pojkar, hvilka af sina för-
äldrar blifvit utskickade för att efter bästa
förmåga bidraga: till sitt och familjens un-
derhåll och som på gatorna inhemta hela
sin uppfostran och der utbildas till nyttiga
medborgare. Dessa olyckliga, ofta ofull-
ständigt skylda af de trasor de äro ikläd-
da, tränga sig kring de resande och erbju-
da sin hjelp vid transporten af ens saker,
en hjelp som stundom blifver rätt dyr. Så
t. ex. fick en svensk, som kom öfver från
Frankrike och var obekant med engelska
förhållanden, betala inemot 3 rdr för att
få sin kappsäck och sin nattsäck burna 100
alnar till en omnibus!
För att från dockorna komma upp i sta-
den får man pröfva på de olika slags for-
medel som finnas. Sedan man betalat nå-
gra pence för att få taga sina saker ut
från dockan, får man först under en 10 mi-
nuters väg fara med en af de 1,300 omni-
busarne, som besörja trafiken i London,
och sedan får man fortsätta med jernväg i
jemnhöjd med hustaken in till staden; un-
der tiden har man tillfälle att bese omgif-
ningarne, som bestå af smala gränder, smut-
siga bakgårdar, kolossala affischer, en och
annan kyrka samt af ett oräkneligt antal
rökande skorstenar; dessutom får man se
litet af den engelska karakteren: kupån är
nemligen till hälften fylld med passagerare,
hvilka alla sitta tysta och stilla. Nu stan-
var tåget vid en ny station, några stiga ur,
flera komma på, men allt går som ett ur-
verk; ingen tager notis om annat än sig
sjelf; den nykomne herrn der i hörnet vill
ej förlora de fem minuter som förflyta in-
nan tåget änyo stannar, utan upptager en
tidning och fortsätter läsningen af en arti-
kel, som han nyss måst afbryta.
Väl ankommen till stationen i City (sjelf-
va staden), får mån sedan fortsätta med
en fkare genom de krokiga, till trängsel
fyllda gatorna, och sodan man någonstädes
fått tak öfver hufvudet, är tillfälle att re-
kreera sig vid en middag efter den omvex-
lande engelska matsedeln af roäst beef (0x-
kött), roust mutton (fårkött), plumpudding,
ost och brid.