Martinson, som bodde trettio mil aflägset från
den trakt der den unga enkan hade sitt hem.
Den lille sexårige Herrman, som växte upp
vid sin mors sida, utgjorde deremot alldeles
icke något vittnesbörd på de ledsamma tret-
tiotvå åren.
Enka sedan tre år och utan förmögenhet,
med endast en liten pension attlefva af, hade
Ottilia dragit sig tillbaka till X—vik, en liten
vacker stad vid Östersjökusten. Här bodde
denna intagande varelse och lefde ett ganska
indraget Nif.. Hon fann sig deri, som hon
fann sig i allt; men då hon såg ett dyrbart
klädningstyg och icke hade råd att köpa det,
suckade hon och undrade om hon ändå icko
var olycklig, eftersom hon måste försaka att
köpa sig granna och präktiga klädningar, något
som hon aldrig behöft, då mannen lefde. För
att mildra den sorg hon då erfor, köpte hon
ett halft skålpund konfekt, skaffade sig en
roman och förtärde under läsningen af den
sednare den förra och blef sålunda försonad
med sitt öde. Derefter kysstes lilla Herman,
som erhöll de karameller hon sparat åt ho-
nom, och. åter var lifvet solljust och leende
för Ottilia.
Af naturen begåfvad med ett mildt, fred-
ligt och gladt lynne, hörde Ottilia till dem,
som äro omtyckta af alla. Visst påstod nå-
gra att hon var enfaldig; men fertalet tyckte
att hon var älskligt naiv och så innerligt söt,
att hon förblef en favorit hos alla sina vän-