Martinson, som bodde trettio mil aflägset från den trakt der den unga enkan hade sitt hem. Den lille sexårige Herrman, som växte upp vid sin mors sida, utgjorde deremot alldeles icke något vittnesbörd på de ledsamma trettiotvå åren. Enka sedan tre år och utan förmögenhet, med endast en liten pension attlefva af, hade Ottilia dragit sig tillbaka till X—vik, en liten vacker stad vid Östersjökusten. Här bodde denna intagande varelse och lefde ett ganska indraget Nif.. Hon fann sig deri, som hon fann sig i allt; men då hon såg ett dyrbart klädningstyg och icke hade råd att köpa det, suckade hon och undrade om hon ändå icko var olycklig, eftersom hon måste försaka att köpa sig granna och präktiga klädningar, något som hon aldrig behöft, då mannen lefde. För att mildra den sorg hon då erfor, köpte hon ett halft skålpund konfekt, skaffade sig en roman och förtärde under läsningen af den sednare den förra och blef sålunda försonad med sitt öde. Derefter kysstes lilla Herman, som erhöll de karameller hon sparat åt honom, och. åter var lifvet solljust och leende för Ottilia. Af naturen begåfvad med ett mildt, fredligt och gladt lynne, hörde Ottilia till dem, som äro omtyckta af alla. Visst påstod några att hon var enfaldig; men fertalet tyckte att hon var älskligt naiv och så innerligt söt, att hon förblef en favorit hos alla sina vän