Elfte kapitlet. Då steg från underjordens floder Ej döden, men hans yngre broder, Det bleka vanvett upp, som går Med vallmokrans kring spridda hår Och önisom stirrar mot det höga, Och ömsom ned: tilljordens grund, Med löjet kring förvriden imund Och tårar uti halfsläckt öga. Tegner. Rudolf reste sig och stirrade förfärad på sin fäddare. Allt som blicken tydligare och tydligare såde honom hver denne räddare var, allt mer stelnade hans lemmar, håret reste sig på hans hufvud och ögonen trängde nästan ur sina gropar. — Du... du, Wilhelm! stammade hans blekblå läppar. — Du, min son, räddar en — far, söm, gom du förbatinar . . . Mitt hufvud Prinner . . . ha, ha, ha! — Såg du din välgörares skugga? Såg du Undinen? De ropa fördömelse mot mig från underjorden . du, du är deras hämnare ofvan jord... ha, ha, hat,.. Det eha hemska skrattet efter det andra ljöd i trakten och täflade med vattenfallets brus att störa nattens frid, Wilhelm Wilner stod der, blek som en vålnad, och betraktade med fasa sin af samvetsqval gisslade fader. Han sökte förgäfves att lugna honom och ropade slutligen ett par förbivandrande karlar till sin hjelp; för att transportera honom till sin, ett stycke derifrån väntande vagn, Wilner hade stannat vid vattenfallet för att säga sin välgörares graf ett sista farväl och kom sålunda i tillfälle att rädda sin far,