Elfte kapitlet.
Då steg från underjordens floder
Ej döden, men hans yngre broder,
Det bleka vanvett upp, som går
Med vallmokrans kring spridda hår
Och önisom stirrar mot det höga,
Och ömsom ned: tilljordens grund,
Med löjet kring förvriden imund
Och tårar uti halfsläckt öga.
Tegner.
Rudolf reste sig och stirrade förfärad på sin
fäddare. Allt som blicken tydligare och tydli-
gare såde honom hver denne räddare var, allt
mer stelnade hans lemmar, håret reste sig på
hans hufvud och ögonen trängde nästan ur sina
gropar.
— Du... du, Wilhelm! stammade hans
blekblå läppar. — Du, min son, räddar en —
far, söm, gom du förbatinar . . . Mitt hufvud
Prinner . . . ha, ha, ha! — Såg du din välgö-
rares skugga? Såg du Undinen? De ropa för-
dömelse mot mig från underjorden - - . du, du
är deras hämnare ofvan jord... ha, ha, hat,..
Det eha hemska skrattet efter det andra ljöd
i trakten och täflade med vattenfallets brus att
störa nattens frid,
Wilhelm Wilner stod der, blek som en vål-
nad, och betraktade med fasa sin af samvets-
qval gisslade fader. Han sökte förgäfves att
lugna honom och ropade slutligen ett par förbi-
vandrande karlar till sin hjelp; för att transpor-
tera honom till sin, ett stycke derifrån väntande
vagn, Wilner hade stannat vid vattenfallet för
att säga sin välgörares graf ett sista farväl och
kom sålunda i tillfälle att rädda sin far,