Hvarjehanda nyheter, Engelholms tidmning inleder sin prenumerations-annons i Öresunds-posten med följande vers: Du, som hafver pressen kär, Se till mig som liten är! Ur pestverkets anmmaler, I en viss postexpedition infann sig en dag en ung officer och begärde att utfå ett rekommenderadt bref. Posttjenstemannen frågade om han-kände någon i posten, som kunde intyga hans identitet; eljest finge han skaffa sig någon, som kunde borga för honom. — Jag trodde, utbrast officeren med någon hetta, att min uniform skulle vara en tillräcklig borgen... — Jag ber om ursäkt, återtog tjenstemannen lugnt, men när herr löjtnanten en gång blir postmästare, är jag öfvertygad att herr löjtnanten icke skall göra sig skyldig till det tjenstefelet att utlemna ett rekommenderadt bref till en obekant person, Skarp rigt. Den 29 sistlidne oktober red löjtnant v. H. en honom tillhörig fux-vallack, till följe af ett ingånget vad, från Magdeburg samma gång jernvägståget, kl. 11 t. 28 min., derifrån afgick till Halberstadt, och anlände dit efter en ridt af 2 timmar 27 min., således 3 minuter före tåget. Berättaren, delaktig uti vadet, for sjelf med detta tåg och gick vid framkomsten till Halberstadt uti det som rendez-vous utsatta etal-let, och fann fuxen, som tillryggalagt 4s svenska mil på 2 timmar 27 minuter, med stor foderlust förtära sitt hö, ett faktum som naturligtvis, ehuruväl bevisande en god häst, endast kan förekomma på en jernväg, der man för det goda Bierets skull kan bortslösa 2Ja timma på 47s svensk mil. (T. f. H) Svenska språket på andra sidan Atlamtem. En korrespondent i Redwing (doktor Acharius) skrifver till Amerika-bladet: Ja och nej äro totalt bannlysta bland svenskarna här, och om man någon gång hör dem,