Hvarjehanda nyheter,
Engelholms tidmning inleder sin pre-
numerations-annons i Öresunds-posten med
följande vers:
Du, som hafver pressen kär,
Se till mig som liten är!
Ur pestverkets anmmaler, I en viss
postexpedition infann sig en dag en ung offi-
cer och begärde att utfå ett rekommenderadt
bref. Posttjenstemannen frågade om han-kände
någon i posten, som kunde intyga hans iden-
titet; eljest finge han skaffa sig någon, som
kunde borga för honom. — Jag trodde, ut-
brast officeren med någon hetta, att min uni-
form skulle vara en tillräcklig borgen... —
Jag ber om ursäkt, återtog tjenstemannen
lugnt, men när herr löjtnanten en gång blir
postmästare, är jag öfvertygad att herr löjt-
nanten icke skall göra sig skyldig till det
tjenstefelet att utlemna ett rekommenderadt
bref till en obekant person,
Skarp rigt. Den 29 sistlidne oktober
red löjtnant v. H. en honom tillhörig fux-val-
lack, till följe af ett ingånget vad, från Mag-
deburg samma gång jernvägståget, kl. 11 t. 28
min., derifrån afgick till Halberstadt, och an-
lände dit efter en ridt af 2 timmar 27 min.,
således 3 minuter före tåget.
Berättaren, delaktig uti vadet, for sjelf med
detta tåg och gick vid framkomsten till Hal-
berstadt uti det som rendez-vous utsatta etal--
let, och fann fuxen, som tillryggalagt 4s sven-
ska mil på 2 timmar 27 minuter, med stor
foderlust förtära sitt hö, ett faktum som na-
turligtvis, ehuruväl bevisande en god häst,
endast kan förekomma på en jernväg, der man
för det goda Bierets skull kan bortslösa
2Ja timma på 47s svensk mil. (T. f. H)
Svenska språket på andra sidan
Atlamtem. En korrespondent i Redwing
(doktor Acharius) skrifver till Amerika-bladet:
Ja och nej äro totalt bannlysta bland sven-
skarna här, och om man någon gång hör dem,