Genmåäle
till den i Nya Dagligt Allehanda den 1 dec.
införda recension öfver Hraft cch fin-
teria, populära framställmingar af Dr
Ludv. Bäckhner.
(Forts. och slut fr. föreg. n:r.)
Vi återgå till recensentens okunnighet för
hvilken hädanefter råhet blir den exaktare
benämningen. Eller om hvad annat vittnar
väl hans bemötande af den i Kraft och Ma-
teria framställda åsigten tatt menniskoslägtet
från en låg och till och med djurisk stånd-
punkt arbetat sig upp tillsin nuvarande höjd ?
ln åsigt, som, om man oekså behagar öfverse,
att för hvarje år ett nytt bidrag lemnats till
dess bestyrkande och att den sednast genom
den Darwinska teorien öfver arternas ursprung
förts ett väldigt steg framåt till absolut viss-
het, dock säkert aldrig kan väcka någon bildad
menniskas förvåning. Huru skall man väl be-
teckna recensentens häpnad öfver denna åsigt?
Är det en till det otroliga gående obekant-
skap med allt som under sednare tider sys-
selsatt naturvetenskaperna, med allt hvad kom-
parativ anatomi, geologi och etnologi heter?
Eller är det det djupaste förakt för allmän-
heten, och hoppas recensenten, att blotta ut-
trycket af hans egen förundran, förstärkt af
ett citat, hvari åsigten förklaras orimlig, äfven
skall komma den att synas så för allmänhe-
ten? Insändaren har förut begagnat sig af
uttrycket råhet: som språket ieke eger något
uttrycksfullare, ångrar han nästan att ej ha
sparat det för följande tirad Det är bekant,
utbrister han (Bichner) att qvinnoslägtet på
området för själens verksamhet intager en i
allmänhet lägre ståndpunkt än mannen. Detta
lir nu bero derpå att qvinnans hjerna är i
medeltal ungefärligen 2 uns lättare än man-
nens. Risum teneatis amici! Tnsändaren är
på det lifligaste öfvertygad, att ingen vid ge-
nomläsandet af dessa rader kunnat återhålla
sitt löje, men han hyser lika litet tvifvel om
hvilken detta åtlöje gällt — vetenskapsman-
nen, som söker förklara ett af allmänna er-
farenheten konstateradt förhållande med till-
hjelp af ett anatomiskt faktum, eller okun-
nigheten, som genom blotta oblygheten i sina
utbrott tror sig kunna verka förkrossande.
Dock — det är ej heller på detta fält recen-
senten vill skörda siaa lagrar. Känna vi ho-
nom rätt, skall han äfven sjelf medgifva det.
Den som med så mycken naivitet uttalat sin
egen ståndpunkt, den som ej skytt offentligen
förklara sig ej finna något rekommenderande
i att vara en motståndare till all gammal dok-
trinär tankeslentrian, för honom skall det ej
heller falla sig påkostande att erkänna sin
fullkomliga obekantskap med en sak, hvari
han åtagit sig kallet af allmänhetens under-
visare. Nej, det är från filosofiens piedestal han
kastar dessa förhatliga blickar på de under ho-