titlarne mer adlighet i allo, ehuru adlig
börd ännu visserligen har betydelse och
bereder inflytande genom framstående be-
fattningar vid hofvet och armån samt inom
embetsverken. Hvar och en vet hurusom
sagda titlar och adelsskapet i och för sig
icke förmå meddela sina innehafvare nå-
got värde, eller huru de kunna undvaras
och försmås, der personligt värde före-
finnes.
Äfven titeln herre Var en gång, som.
bekant är, så förnämlig att den, lika-
som riddarevärdigheten eller i och genom
denna, kunde ifrågakomma för allenast
de mest framstående män inom riket.
Och riddarevärdigheten och ordnarne se-
dan! Mottagandet eller icke-undanbedjan-
det eller eftersträfvandet af dem måste
numera härledas antingen från en få-
fänga, som just sålunda erkänner sin egen
ovärdighet, eller från ett beroende, som
ej vågar stöta sig med höga eller högsta
vederbörande, eller från en i vårt tycke
oriktig undfallenhet eller anspråkslöshet,
der vetenskapsmän 0. s. v. låta sig sjelfva
eller lärdomen och den verkliga förtjen-
sten nedsättas genom jemförelse med
bristen på båda, eller tillåta sig beteck-
näs med ett simpelt riddartecken, under
det att börden eller rangen och rikedo-
men få hafva helt andra anspråk. Vi
komma just nu ihåg ett yttrande om7en
tilldelad orden, det vi en gång — och
det är mycket länge sedan dess — hörde
af en gammal öfverstlöjtnant: Ja, det är
ingen utmärkelse att erhålla den, men
det är likasom en klick att vara den
utan.
Sedan -dess hafva ordenstecknen blifvit
än allmänligare och än mera nedsjunkit
till embets- eller anciennitets-tecken eller
till personliga ynnestbevis.