har tagit min tillflykt till mina naturliga beskyddare och begär att återfå friheten, att få afkasta de bojor, som nedtrycka mig till jorden, som hålla mig fängslad vid en man, den jag ej ens kan skänka min aktning. Det är dig, fader, som jag beder att lösa de band, du pålagt, och låta mig återvända till min naturliga rätt till frihet och sjelfbestämmelse. — Ditt beslut är således oryggligt, och ingenting kan förmå dig att afstå derifrån? -— Ingenting! Friheten eller döden — sade Amelie djerft och med fast beslutsamhet i hela sin hållning. Det blef efter dessa ord tyst i salen som i en graf. Rudolf betraktade bestört sin dotter. Han flyttade sin blick från henne till Wilner, som med stolt hållning och :frimodig blick mötte den. Rudolf bleknade, en frosskakning genomlopp hela hans kropp. Hvad var det väl, som kom honom att bäfva? Hvarför uthärdade han icke Wilners åsyn — Wilners klara, redliga blick? Hvarför ej sin dotters ord? Hvarför ej sin makas kärleksrika, bedjande blickar? Rudolfs hufvud sjönk mot bröstet och hån sade i obeslutsam ton: Un Vi få talas vid då Leiler kommer, till dess ej ett ord i detta ämne. , M