har tagit min tillflykt till mina naturliga
beskyddare och begär att återfå friheten,
att få afkasta de bojor, som nedtrycka mig
till jorden, som hålla mig fängslad vid en
man, den jag ej ens kan skänka min aktning.
Det är dig, fader, som jag beder att lösa
de band, du pålagt, och låta mig återvända
till min naturliga rätt till frihet och sjelfbe-
stämmelse.
— Ditt beslut är således oryggligt, och
ingenting kan förmå dig att afstå derifrån?
-— Ingenting! Friheten eller döden —
sade Amelie djerft och med fast beslutsam-
het i hela sin hållning.
Det blef efter dessa ord tyst i salen som
i en graf.
Rudolf betraktade bestört sin dotter. Han
flyttade sin blick från henne till Wilner,
som med stolt hållning och :frimodig blick
mötte den.
Rudolf bleknade, en frosskakning genom-
lopp hela hans kropp.
Hvad var det väl, som kom honom att
bäfva? Hvarför uthärdade han icke Wilners
åsyn — Wilners klara, redliga blick? Hvar-
för ej sin dotters ord? Hvarför ej sin makas
kärleksrika, bedjande blickar?
- Rudolfs hufvud sjönk mot bröstet och
hån sade i obeslutsam ton:
Un Vi få talas vid då Leiler kommer, till
dess ej ett ord i detta ämne.
,
M