RR . nn
Rektor Siljeströms 4:de
föreläsning
i universitetsfrågan hölls i går afton inför en
publik, tarikare än vid någon af de föregående
föreläsningarne, och som syntes, om möjligt,
ännu mera intresserad. Denna gång var det
hufvudsakligen frågan om vigten och behofvet
af att tillfälle till universitetsbildning beredes
qvinnan, som utgjorde ämne för föredraget.
Tal. började med att i minnet återkalla det
vigtigaste af hvad han sista gången framhöll:
att universiteterna för närvarande äro behäf-
tade med det felet att egentligen bibringa
elementarundervisning i stället för en verklig
vetenskaplig bildning, hvadan lärometoden bör
ändras så till vida att studierna bli mera djupt
gående, om ock något ensidigare; och vidare
att universiteterna böra i vidsträcktare mån än
de nu göra befrämja vetandets spridning.
Fär det sednare målets vinnande ansåg tal.
att qvinnan bör sättas i tillfälle att komma i
åtnjutande af det högsta kunskapsmåttet lika-
väl som mannen. Han började sin motivering
af denna åsigt med en allmän grundsats, hvil-
ken han förklarade sig obetingadt underskrifva;
och denna satsen lydde sålunda: lifvets stör-
sta vilkor äro att arbeta och lida, och gälla
dessa vilkor för qvinnan så väl som för man-
nen. Då den förra icke förvägras sin andeli
lidandet, bör hon också få vara med om ar-
betet i hela dess omfattning, utan att man må
söka utestänga henne från någon del deraf.
Efter att härefter ha framkastat frågan,
huruvida qgvinnan i intellektuelt hänseende
kan anses vara mannen underlägsen, svarade
tal. derpå ett obetingadt nej. Men mannens
och qvinnans lynne, karakter och anlag äro
väsendtligen åtskilda. Det är styrkan 7 be-
gär hos mannen som ger hans verksamhet
en helt annan riktning än qvinnans. Den
förre drifves af sin åtrå vare sig efter hvad
som är godt, stort och ädelt eller endast ef-
ter ära, vinning ovs. v. till ett hejdlöst fram-
åtgående, något som icke är förhållandet med
den sednare, hos hvilken åter måtta 1 begå-
ren är det karakteriserande draget. Tal.
hemtade exempel från kärlekens gebiet; för
ynglingen synes den uppflammande känslan
vara en förtärande eld; för flickan deremot
är den on sakta, mild, ljuf låga. Det är man-
nen som söker upp qvinnan; och hon låter
uppsöka sig. Se der en skillnad som fram-
träder icke allenast när det är fråga om kär-
lek, utan äfven i de flesta andra förhållan-
den. Mannens rol i det stora kulturarbetet
är den progressiva, qvinnans den konserva-
tiva, Tnitiativet tillhör honom; hon är det
återhållande elementet. Denna qvinnans kon-
servativa bestämmelse visar sig på alla områden,
exempelvis det ekonomiska: mannen har en
drift att förvärfva, qgvinnan att spara och
tillgodsgöra. Också var det tal:s mening
att, om qvinnorna en gång skulle invecklas i
de politiska striderna, komma med i folkre-
presentationen, borde de utgöra den konser-
vativa kammaren, öfverhuset. Svårligen, trodde
tal., skulle man kunna finna en naturligare
grund för kompetens till de olika kamrarne
än könet.
Med tillämpning af det nu anförda på det
vetenskapliga arbetet, yttrade tal. att mannen
vore af naturen kallad att föra vetenskapen
framåt, under det att qvinnan återigen vore
lämplig för ett annat icke mindre vigtigt
värf: att i allt vidsträcktare kretsar sprida
vetande.
Anmärkningsvärdt är, att mannen i allmän-
het så litet vinnlägger sig om att sprida sin
högre upplysning inom sin egen familj. — Lik
fyrbåken lyser han på afstånd, men lemnar
sin närmaste omgifuing i det djupaste mör-
ker. Helt annorlunda förhåller det sig med
qvinnan. Hennes uppgift är att fylla dessa
tomrum, som mannens ljus icke förmår ge-
nomtränga.
Men för att kunna fullgöra denna pligt,
måste hon sjelf upplysas. Hon bör, der det
är möjligt, nå den högsta bildningsgraden,
passera denna vigtiga gräns som skiljer stu-
deranden från vetenskapsmannen, d. v. s.
komma i besittning af den lefvande kun-
skapen.
ö nr Eg TA rn ne ee rg nn 1