möter mig med köld och säger stolt gål! Jag frågar om du vill följa mig, och du bäfvar tillbaka för en sådan tanke. — 0, Wilner! Jag besvär dig, gå! Lemna mig! Låtom oss aldrig återse hvarandra! utropade Amelie i högsta ångest. — Nej, så vidt du älskar mig, svär jag att du skall blifva min, och denna ed skrefs in bland stjernorna deruppe. Jag kan icke lefva utan dig och du kan icke tillhöra en man, som du måste hata och förakta, ty han är ej bättre värd . .. en man, hvars lif och låga handlingar måste komma ett rent sinne att vämjas. Hvad ligger det väl för vidunderligt uti att slita en onaturlig och tryckande boja? Detta är tvärtom hvad som bör göras . . . Mia Amelie, dina eder till denne man skola lösas, icke brytas. Jag enleverar dig inför en hel verld; jag för dig hem till dina föräldrar, att der, hos dessa dina naturliga beskyddare, afvakta den stund, då dina bojor falla och då endast kärleken kan tvinga dig in i nya. Lofva, 0, lofva, att följa mig, och jag lemnar dig nu,lycklig i hoppet! av Amelie darrade från hufvud till fot. Hon höll sig krampaktigt fast i stolskarmen. Hon vågade ej möta Wilners brännande blickar. — 0, Amelie, hur kan du tveka? För hoppet om ett helt lifs lycka, haf mod att trotsa några lumpna fördomar, att bjeltemodigt bestå stundens strid! Du lofvar?