HKarakterslöshetens tid och
konsiderationernas Eldo-
rado.
För den som i stilla, filosofiska betraktel-
ser genomgår tidens tilldragelser ech till-
ståndet inom vårt, såsom man kallar det,
högre samhälle, der landets och orternas an-
gelägenheter behandlas, framträda allt annat
än glädjande uppenbarelser. Under det att
en flerårig missväxt tryckt jordbruket och
dess stora befolkning, under det att såsom
en naturlig följd deraf öfriga näringar inom
samhället råkat i förlägenhet och till en del
i lägervall, samt en finansiel kris hvilat tung
öfver alla förhållanden i landet, hade dock
svenska folket den glädjen att sc sin inre
politiska verksamhet genom en omsider vak-
nad nationel viljas och en patriotisk rege-
rings uppslag taga en sund riktning och
vinna en länge eftertraktad, fastare grund
för sin vidare utveckling. Egoismens hydra
hade i ett slag förlorat fyra af sina
mest glupska hufvuden, de fyra riksstånden,
som man kan säga hvar för sig, under sin
långa och sega lifsperiod, blott voro betänkta
på hvad de uppsluka månde. Men, samma
odjur verkar ännu, både offentligt och en-
skildt genom många qvarsittande organer
och fortfar att, likt den 100-armade Bria-
reus i dikten, misshandla samfundet, som
beskedligt, — nej liknöjdt och utan egen
förnuftig vilja låter vanhäfda sig. Hvaruti
ligger väl orsaken?
Genom den numera vida naturligare repre-
sentationen af den allmänna meningen borde
väl landets allmänna bästa vida bättre till-
godoses och handhafvas, än under de tider
då okufliga privatintressen och okontrolleradt
godtycke dikterade besluten; men det synes
i vissa fall ej vara händelsen. Den mera
utbredda kulturen har hos den stora massan
af landets befolkning skapat behofver, hvilka
förr ej gjorde sig gällande, men hvarpå de
billiga anspråken ej kunna förnekas eller,
en gång väckta, afvisas. Det ärligt arbo-
tande folket känner att det har samma rätt
att njuta som de, hvilka i en offentlig an-
ställning arbeta för detsamma — och tack
vare den fria och vakna pressen har den stora
allmänheten på samma gång fått ögonen
öppna och blicken fästad på sättet, hvarpå
dess angelägenheter skötas, hvarpå folkets
ombud hushålla med folkets medel. Denna
allmänhet har ej kunnat undgå att emottaga
skärande intryck, att harmas öfver och ogilla
när vederbörande slumpa med republiken,
likasom när de finna huru d enskilda in-
tressena oförsynt drifva sitt spel och frodas
på allmän bekostnad och till allmänt förfång.
Skråandan och näringstvånget, seom med röst
och later af den förfördelade oskulden reste
sig och barnsligt skrek emot friheten i nä-
ringar och utbyte, ha väl förlorat sitt ge-
hör och nödgas nu, likasom den bortkelade
morsgrisen vid mognare ålder, tiga eller skäm-
mas, men anspråken fortlefva under många
maskerade former, och det är långt ifrån att
det sociala problemets grundsats: den enes
vinst till den andres fördel Tätt tolkas och
tillämpas i det offentliga.
Dettas egna målsmän synas deromot ännu
hålla på att betänka hållbarheten af den
motsatta grundsatsen: den enes vinst till do
andras skada.
Det är ett drag som derför ofta saknas i
vårt offentliga lifs väsende; en egenskap
som dock är nödvändig — ja, nödvändigare
orm ssk NA RA ee —