HKarakterslöshetens tid och konsiderationernas Eldorado. För den som i stilla, filosofiska betraktelser genomgår tidens tilldragelser ech tillståndet inom vårt, såsom man kallar det, högre samhälle, der landets och orternas angelägenheter behandlas, framträda allt annat än glädjande uppenbarelser. Under det att en flerårig missväxt tryckt jordbruket och dess stora befolkning, under det att såsom en naturlig följd deraf öfriga näringar inom samhället råkat i förlägenhet och till en del i lägervall, samt en finansiel kris hvilat tung öfver alla förhållanden i landet, hade dock svenska folket den glädjen att sc sin inre politiska verksamhet genom en omsider vaknad nationel viljas och en patriotisk regerings uppslag taga en sund riktning och vinna en länge eftertraktad, fastare grund för sin vidare utveckling. Egoismens hydra hade i ett slag förlorat fyra af sina mest glupska hufvuden, de fyra riksstånden, som man kan säga hvar för sig, under sin långa och sega lifsperiod, blott voro betänkta på hvad de uppsluka månde. Men, samma odjur verkar ännu, både offentligt och enskildt genom många qvarsittande organer och fortfar att, likt den 100-armade Briareus i dikten, misshandla samfundet, som beskedligt, — nej liknöjdt och utan egen förnuftig vilja låter vanhäfda sig. Hvaruti ligger väl orsaken? Genom den numera vida naturligare representationen af den allmänna meningen borde väl landets allmänna bästa vida bättre tillgodoses och handhafvas, än under de tider då okufliga privatintressen och okontrolleradt godtycke dikterade besluten; men det synes i vissa fall ej vara händelsen. Den mera utbredda kulturen har hos den stora massan af landets befolkning skapat behofver, hvilka förr ej gjorde sig gällande, men hvarpå de billiga anspråken ej kunna förnekas eller, en gång väckta, afvisas. Det ärligt arbotande folket känner att det har samma rätt att njuta som de, hvilka i en offentlig anställning arbeta för detsamma — och tack vare den fria och vakna pressen har den stora allmänheten på samma gång fått ögonen öppna och blicken fästad på sättet, hvarpå dess angelägenheter skötas, hvarpå folkets ombud hushålla med folkets medel. Denna allmänhet har ej kunnat undgå att emottaga skärande intryck, att harmas öfver och ogilla när vederbörande slumpa med republiken, likasom när de finna huru d enskilda intressena oförsynt drifva sitt spel och frodas på allmän bekostnad och till allmänt förfång. Skråandan och näringstvånget, seom med röst och later af den förfördelade oskulden reste sig och barnsligt skrek emot friheten i näringar och utbyte, ha väl förlorat sitt gehör och nödgas nu, likasom den bortkelade morsgrisen vid mognare ålder, tiga eller skämmas, men anspråken fortlefva under många maskerade former, och det är långt ifrån att det sociala problemets grundsats: den enes vinst till den andres fördel Tätt tolkas och tillämpas i det offentliga. Dettas egna målsmän synas deromot ännu hålla på att betänka hållbarheten af den motsatta grundsatsen: den enes vinst till do andras skada. Det är ett drag som derför ofta saknas i vårt offentliga lifs väsende; en egenskap som dock är nödvändig — ja, nödvändigare orm ssk NA RA ee —