välja mellan godt och ondt; på sambandet
mellan den synliga och osynliga verlden;
på den solidaritet som förenar do
gångne, nu lefvando eller blifvande varel-
ser, såväl inkarnerade som icko inkarnerade;
derpå, att jordlifvet är blott öfvergående
och allenast ett skede i andens lif, hvilket
i sig är evigt; på nödvändigheten att med
mod bära lifvets pröfningar, med visshet
om ett kommande bättre; på pligten att
öfva menniskokärlek i detta ords vidsträck-
taste bemärkelse, d. v. s. i tankar, ord och
gerningar: att bemöda sig om daglig för-
bättring genom att utrota do ofullkomlig-
heter som vidlåda anden; att underkasta
tron den fria undersökningens och förnuf-
tets pröfning; att ej antaga något på grund
af blind tro; att hafva aktning för hvarje
uppriktig öfvertygelse, huru förnuftsstri-
dande den än må förofalla, och således cj
tvinga någons samvete; och slutligen, att i
vetenskapliga upptäckter se uppenbarelser
af endast naturens lagar, emedan de äro
Guds lagar: — detta allt är spiritismens re-
ligion och dess credo. Denna religion är
förenlig med hvarje bekinnelso, d. v. 5.
med hvarjo sitt att dyrka Gud. Genom
detta band böra förenas alla spiritister i en
enda helig tanko och med den förhoppning,
att den en gång skall samla alla menni-
skor under den gemensamma broderligho-
tens fana.
Genom broderligheten, som är ctt barn
af den kristliga kärleken, skola alla men-
niskor lefva i fred med hvarandra och be-
frias från do oräkneliga olyckor som alstras
af osämjan, den der i sin ordning födes af
högmodet, egenkärloken, fåfängan, afunden
och mensklighetens öfriga lyten. — — —
Allan Kardec.
En lira, som hvilar på sådana principor,
som erkinner sådana pligter och manar till
sådana handlingar, kan den hafva fått eller
någonsin få — Snådestöten?4 Är den sämro
än ortodoxiens, som så ömt omhuldas? Och
kan spiritismen, som ensamt i Europa räk-
nar 8 å 10 millioner anhängare, som är
spridd ej allenast i hela denna verldsdel
utan ock i Amerika, Afrika och Asien —
kan den gå under? Nej, omöjligt — och
minst möjligt, att det skulle ske derigenom
att den der Faulkner uppträder såsom dess
antagonist. Har han sagt saunt eller lju-
git? Man vet ej hvilket.
I förra händelsen har han varit delaktig
i ett bedrägeri. Men Ins. bekänner att den
beskrifning, Faulkner lemnat på de anbrin-
gade apparaterna, förefaller så otrolig, hvad
angår både beskaffenheten, sammansättnin-
gen och användandet, att hela berättelsen
smakar af Mänchhausen.
Det ir visserligen m
den tid, då SborddansenX vari svang, ctt och
annan underslef dermed fö des eller åt-
minstone försöktes mot den sanna och ärliga
spiritismen. Men dessa tilltag bevisa ingen-
ting, lika litet som försäljning af förfalskadt
vin bevisar att godt vin ej finnes till, att
duglige likaro cj skullo vara att tillgå, der-
för att charlataner och qvacksalvare påträf-
fas, eller att sanningen ej existerar, derför
att lögnen finnes.
Bpiritismens teori ligger klar för hvarjo
sundt menniskoförstånd; men den måste, så-
som allt annat, läras, Först när det skott,
är man berittigad att uttala domen deröfver.
Under loppet af mer än tio år har insända-
ren studerat den, och han tackar försynen
ödmjukt och innerligt för hvad han derige-
nom vunnit och inhemtat. Bland de tusende,
som instämma i detta lof, räknas äfven den
namnkunnige Camillo Flammarion, hvilket
kan ses af hans den 2 april i år hållna lik-
tal öfver Allan Kardec. Det fås i Paris uti
Librairie spirite, Rue Lille n:o 7, och för-
tjenar nog att läsas.
Hvad beträffar spiritismens praktiska läro-
del, nomligen de så mycket förlöjligade ma-
nifestationerna, erhållna af andar med bi-
träde af medier, så kunde oändligen mycket
vara att säga derom. Men insändaren lem-
nar det denna gång åsido och vill allenast
framställa några allmänna frågor.
Medgifves det att allt i hela skapelsen ut-
gör en sammanhängande kedja, på intet ställe
afbruten? Bejakas denna fråga, så har man
äfven medgifvit, att sinne- och andeverldarne
måste vara på något sitt i gemenskap med
hvarandra, Emedan vid det, som vi kalla
död, endast kroppen upplöses, för att ingå
andra materiela föreningar, men anden dere-
mot fortsätter sitt eviga lif i andeverlden,
derifrån den kommit, så kan det naturligtvis
endast vara förmedelst anden, som gemen-
skapen underhålles, och att denna gemen-
skap tillkännagifves skriftligen genom medier
innebir ingenting öfvornaturligt, enär natur-
liga lagar vorka det.
Kan någon bestämma eller för mig angifva
den gräns, som är satt för menniskotanken?
Jag sänder den ända upp till Gud och den
når Honom. Är det då mindre möjligt för
mig att skicka min tanke till do hädan-
gångno, som närmare eller fjermaro omgifva
oss? Förmår jag på detta sätt tilltala dem,
så måsto de ock kunna tilltala och svara
mig; ty i annat fall vore min, af Gud mig
gifna, förmåga af tankeutstrålning utan ända-
mål, och svårligen torde kunna påvisas att
Gud någonsin skapat eller ordnat något som
är eller varit ändamålslöst.
; Slutligen — spiritismen skall lära menni-
skorna att älska Gud, då deremot ortodoxien,
statskyrkan och presterna, efter många hun-
drade års arbete, ej hunnit längre, än att
de gjort religionen till ett sammelsurium af
idel förnuftsvidriga orimligheter och ingifvit
menniskorna den föreställningen, att Gud är ett
fruktansvärdt väsende, som man må ridas,
et möjligt, att på