ben MV oe
utom all fråga — och det lilla drag af
melankoli, som är lägradt öfver de syme-
triska dragen, misspryder för ingen del —
detta drag är alltför lätt att göra henne
ängslig, och blott nog markeradt för att
göra henne mera intresse-väckande.
Låtom oss kasta en blick öfver hennes
axel och se hvad hon skrifver.
Du vill alltså icke komma till mig, Martha?
Fastän du icke nedskrifvit dessa ord, stå
de dock tydliga mellan hvarje rad i ditt
bref. Jag spårar dem i alla dessa sökta
undflykter och jag förstår dina skäl. Du
sade vid ditt första och enda besök här:
Amelie! Jag är lika mycket din syster,
som jag alltid varit, men i ditt hem kän-
ner jag mig mera malplacerad än någon-
städes. O, Martha! Hvilken bitterhet lig-
ger ej i dessa ord? — Du yttrade en an-
nan gång: Min tarfliga, allvarliga person
är som en dissonance i de lekande, fladd-
rande melodier, som omsväfva dig. Jag
passar ej för den verld af moder, i hvilken
du lefver. O, syster, du har rätt! Jag un-
drar icke öfver, att ditt nobla sinne kän-
nes sig obehagligt berördt i denna verld af
flärd. Det är sannt att det är ett mod på
allt. Mod i kläder, mod i mat, mod i tyc-
ken och smak — må så vara — men
det är äfven mod i tänkesätt, mod i
moral, mod i dygd, mod i brott . . . Min
Gud, hur förvändt! Hvart tager väl indivi-