stämma, som i vänliga ordalag tilltalade de församlade och uppmanade dem att taga plats till den öfverenskomna rådplägningen. Dörren reglades nu och samtalet fördes med så låga röster, att intet ljud trängde derutom, och snopna stå vi der i mörkret och kunna ej ens få ledning för en gissning angående det som afhandlades. Jo, det var just något att gå ut för i ett obehagligt oktober-väder -— utropa vi högst förtretade, käre läsare och laga oss till att pallra af vår väg så fort vi kunna; men just nu öppnas dörren och vår unge herre träder oväntadt snart åter ut, åtföjld af en grof, axelbred karl i sjömanströja. — Nå, Niklas, kan du ansvara för de andre? frågade den unge mannen i hviskande ton. — Jo, stopp och belägg, det kan jag, som för mig sjelf. — Ja, i alla händelser känner du risken, såväl som vinsten. — Jag gör så — god herre har alltid god tjenare, lita på det. — Godt! Raska på med skutans iordningställande, ingen tid att förlora. — Om torsdag seglar jag. — Bra, farväl! Man skildes på öfversta trappsteget, och vår unge man skyndade ned, ropade på sin vagn och kastade sig sjelfsvåldigt mot dess dynor, !