stämma, som i vänliga ordalag tilltalade
de församlade och uppmanade dem att taga
plats till den öfverenskomna rådplägningen.
Dörren reglades nu och samtalet fördes
med så låga röster, att intet ljud trängde
derutom, och snopna stå vi der i mörkret
och kunna ej ens få ledning för en giss-
ning angående det som afhandlades. Jo,
det var just något att gå ut för i ett obe-
hagligt oktober-väder -— utropa vi högst
förtretade, käre läsare och laga oss till att
pallra af vår väg så fort vi kunna; men
just nu öppnas dörren och vår unge herre
träder oväntadt snart åter ut, åtföjld af en
grof, axelbred karl i sjömanströja.
— Nå, Niklas, kan du ansvara för de
andre? frågade den unge mannen i hvi-
skande ton.
— Jo, stopp och belägg, det kan jag,
som för mig sjelf.
— Ja, i alla händelser känner du risken,
såväl som vinsten.
— Jag gör så — god herre har alltid
god tjenare, lita på det.
— Godt! Raska på med skutans iord-
ningställande, ingen tid att förlora.
— Om torsdag seglar jag.
— Bra, farväl!
Man skildes på öfversta trappsteget, och
vår unge man skyndade ned, ropade på
sin vagn och kastade sig sjelfsvåldigt mot
dess dynor, !