kommit till vattenytan, förrän odjuret visade sig och slukade såväl liket som brädan, vid hvilken det var fistadt. Nu stegrades oviljan hos besättningen, och man svor odjuret en säker undergång. Till den ändan för ä digar man ett slags bomb, som efter en viss tids förlopp exploderar, invecklar den i en gammal rå oxhud och kastar den åt hajen, då denne andra dagen visar sig. Lekande slukar odjuret det lilla pillret, och en hvar tillropar det smaklig måltid! Vanligen hade hajen, hvarje gång den fått sig en godbit, aflägsnat sig från fartyget, och det väntade man också nu, emedan eljest skeppet sjelf lätt kunde råka i fara vid den förestående explosionen. Men till allas förskräckelse, stannade djuret qvar nära fartyget. Man samlade. nu ien stor säck enj mängd gamla tågstylnpar, Iumpor, : träbitar och gammalt jernskrdt, knöt tillsammans säcken öch.slungade den i hafvet. Hajen slukade genast säcken och sam bort ett stycke från fartyget. Men nu väntade man hvarje ögonblick att få höra bomben krevera. Och just som man såg djuret färdigt att dyka ned i hafvet, lät ett doft skott höra sig; böljorna delade sig på det stället, en hög eldpelare med rök och vattenskum steg upp mot skyn, och straxt derpå föllo lösryckta delar af hafsvidundret högt ur luften ned i vattnet. Ett stycke af underkäken föll ned på däcket och förvarades af de nu med sin hämnd tillfredsställda sjömännen såsom en trofe. Huru fet makrillen i är varit på Bohuslänska kusten, kan man bedöma at följande trovärdiga berättelse, meddelad af en af våra neptunisöner derifrån: På en fisktur utåt Kosterfjorden observerade jag och min kamrat något hvitglänsande på vattenytan ett stycke från-oss:Vi rodde dit och funno ett tjog makriller, som lättjefullt vräkte sig på vågen, med bukarna i vädret. När de märkte vårt annalkande, gjorde de försök att gå till botten. men fåfängt! — de voro för feta! — de voro till den grad istermagade, att de omöjligen kunde krafla sig under vattenytan, hvarför de bletvo ett lätt byte för oss, Olyckligtvis hade vi ej tagit i beräkrande juli-solens brinnande ålar, så att; när vi efter en och: en half timmas rodd anlände till Strömstad, hade vi af våra makriller qvar endast litet af hufvudena och ryggbenen — allt det andra hade smält bort! En pPrest förebrådde en af sina församlingsbor derför, att denne sednare läst Helvetesläran. Det var syndigt att läsa en sådan bok; — Den tillrättavisade urskuldade sig, i det han svarade: Jag vet, att kyrkoherden också har läst Helvetesliran. Jay det är sannt, invände presten, men jag tänkte icke på hvad jag listo. Något bilttre än intet. In fru hade en man som var mycket elak; en gammal flicka gjorde -henne en gång förebråelse för att hon hade gift sig med honom. Ja, säkert ir, att han icke är en sådan man som han borde vara; men han ir dock bra myeket bättre än ingen! — blef svaret: En industririddare. Till ett bantåg, som en dag i förliden vecka afgick till Norrköping, sullade sig vid Sparreholms station äfven en fin herre, klädd i tulubb och i öfrigt väl utrostad — han hade till och med dräng. Vid Sparreholm. -gammunträffade han med slagtare och oxhandlare från Stockholm och andra orter, hvilka voro på vig till dei blifvande kreatursmötet i Norrköping. Den fina herrn pratade och ordade vidt och bredt; I de sig ha kreatur med på bantåget till försäljning, De nya bekanta blefvo goda vänner och nmanträffade dagligen oeh drucko naturligtvis med hvarandra. Allt var godt och vä da till på hemresan: och man åter kom vill Sparreholm, då den fina herrn, jemte drängen, helt plötsligt försvunno. Inte en katt, låvgt mindre någon hornboskap, han med på bant Nu blet det oro i Oxhandlure 06 de utera öppengen, att den ammans, 14 å 15 till antalet: af den ena 20, den andra 10, den tredje 5 rdr o. 8. v., men han hade alltid iakttagit-den försigtigheten att bedja långifvaren icke omtala atthan lemnat det lilla handlånet, emedan sådant skulle kunna störa mannens (hvars namn är Oarlston) kredit: Vid Sparreholm skulle på återregan allt blitva betaldt. Derefter uppstod gril mellan långifvarne, hvilka alla skyllde sina förluster på hvarandra — på kamraternas förtegenhet. Scenen slutade med allmänt slagsmål, under hvilket en at oxhandlarnes nisa fick sitta hårdt emellan. Synd var det om en stackars fattig bonde, som i Norrköping fick betala 12 rdr 50 vrei hyra för den fina herrn, som väl forde göra bist i att icke förnya sitt industrinep. Tott lustspel skulle en skådespelerska gifva sin medspelare en örfil, hvilken hon af misstag kom att ge honom för tidigt. Det var orätt, hviskade han, ni kom för tidigt! — sVar Bi lugn, svarade hon, ni skall få en till. HANDELSBERÄTTELSE. Ya khalmse hörs den 30 november. Sedan