kommit till vattenytan, förrän odjuret visade
sig och slukade såväl liket som brädan, vid
hvilken det var fistadt. Nu stegrades ovil-
jan hos besättningen, och man svor odjuret
en säker undergång. Till den ändan för ä
digar man ett slags bomb, som efter en viss
tids förlopp exploderar, invecklar den i en
gammal rå oxhud och kastar den åt hajen,
då denne andra dagen visar sig. Lekande slu-
kar odjuret det lilla pillret, och en hvar till-
ropar det smaklig måltid! Vanligen hade
hajen, hvarje gång den fått sig en godbit, af-
lägsnat sig från fartyget, och det väntade man
också nu, emedan eljest skeppet sjelf lätt
kunde råka i fara vid den förestående explo-
sionen. Men till allas förskräckelse, stannade
djuret qvar nära fartyget. Man samlade. nu
ien stor säck enj mängd gamla tågstylnpar,
Iumpor, : träbitar och gammalt jernskrdt, knöt
tillsammans säcken öch.slungade den i hafvet.
Hajen slukade genast säcken och sam bort
ett stycke från fartyget. Men nu väntade man
hvarje ögonblick att få höra bomben krevera.
Och just som man såg djuret färdigt att dyka
ned i hafvet, lät ett doft skott höra sig; böl-
jorna delade sig på det stället, en hög eldpe-
lare med rök och vattenskum steg upp mot
skyn, och straxt derpå föllo lösryckta delar af
hafsvidundret högt ur luften ned i vattnet.
Ett stycke af underkäken föll ned på däcket
och förvarades af de nu med sin hämnd till-
fredsställda sjömännen såsom en trofe.
Huru fet makrillen i är varit på
Bohuslänska kusten, kan man bedöma at föl-
jande trovärdiga berättelse, meddelad af en af
våra neptunisöner derifrån: På en fisktur utåt
Kosterfjorden observerade jag och min kamrat
något hvitglänsande på vattenytan ett stycke
från-oss:- Vi rodde dit och funno ett tjog ma-
kriller, som lättjefullt vräkte sig på vågen, med
bukarna i vädret. När de märkte vårt annal-
kande, gjorde de försök att gå till botten. men
fåfängt! — de voro för feta! — de voro till den
grad istermagade, att de omöjligen kunde krafla
sig under vattenytan, hvarför de bletvo ett lätt
byte för oss, Olyckligtvis hade vi ej tagit i be-
räkrande juli-solens brinnande ålar, så att;
när vi efter en och: en half timmas rodd an-
lände till Strömstad, hade vi af våra makriller
qvar endast litet af hufvudena och ryggbenen —
allt det andra hade smält bort!
En pPrest förebrådde en af sina församlings-
bor derför, att denne sednare läst Helveteslä-
ran. Det var syndigt att läsa en sådan bok;
— Den tillrättavisade urskuldade sig, i det han
svarade:
Jag vet, att kyrkoherden också har läst Hel-
vetesliran.
Jay det är sannt, invände presten, men
jag tänkte icke på hvad jag listo.
Något bilttre än intet. In fru hade
en man som var mycket elak; en gammal flicka
gjorde -henne en gång förebråelse för att hon
hade gift sig med honom. Ja, säkert ir, att han
icke är en sådan man som han borde vara; men
han ir dock bra myeket bättre än ingen! — blef
svaret:
En industririddare. Till ett bantåg,
som en dag i förliden vecka afgick till Norrkö-
ping, sullade sig vid Sparreholms station äfven
en fin herre, klädd i tulubb och i öfrigt väl ut-
rostad — han hade till och med dräng. Vid
Sparreholm. -gammunträffade han med slagtare
och oxhandlare från Stockholm och andra orter,
hvilka voro på vig till dei blifvande kreaturs-
mötet i Norrköping. Den fina herrn pratade och
ordade vidt och bredt; I de sig ha kreatur
med på bantåget till försäljning, De nya be-
kanta blefvo goda vänner och nmanträffade
dagligen oeh drucko naturligtvis med hvar-
andra. Allt var godt och vä da till på hem-
resan: och man åter kom vill Sparreholm, då den
fina herrn, jemte drängen, helt plötsligt försvunno.
Inte en katt, låvgt mindre någon hornboskap,
han med på bant Nu blet det oro i
Oxhandlure - 06 de ut-
era öppen-
gen, att den
ammans, 14 å
15 till antalet: af den ena 20, den andra 10, den
tredje 5 rdr o. 8. v., men han hade alltid iakt-
tagit-den försigtigheten att bedja långifvaren icke
omtala atthan lemnat det lilla handlånet, emedan
sådant skulle kunna störa mannens (hvars namn är
Oarlston) kredit: Vid Sparreholm skulle på åter-
regan allt blitva betaldt. Derefter uppstod gril
mellan långifvarne, hvilka alla skyllde sina för-
luster på hvarandra — på kamraternas förtegen-
het. Scenen slutade med allmänt slagsmål, un-
der hvilket en at oxhandlarnes nisa fick sitta
hårdt emellan. Synd var det om en stackars
fattig bonde, som i Norrköping fick betala 12
rdr 50 vrei hyra för den fina herrn, som väl
forde göra bist i att icke förnya sitt industri-
nep.
Tott lustspel skulle en skådespelerska
gifva sin medspelare en örfil, hvilken hon af
misstag kom att ge honom för tidigt. Det var
orätt, hviskade han, ni kom för tidigt! —
sVar Bi lugn, svarade hon, ni skall få en till.
HANDELSBERÄTTELSE.
Ya khalmse hörs den 30 november. Sedan