em om att låta ett sådant bevisningssätt
gälla.
Nu är klart, att vi hvarken kunna eller
vilja förmena lektor Elmblad att hålla pre-
dikningar. Vi äro ock vana vid dessa van-
mäktiga anfall från ett visst håll mot tidens
upplysning och förnuft. Vi veta slutligen nog
ock, att äfven sådana predikningar hafva sin
publik. Det är til och med möjligt, att nå-
gon bland de mycket fåtaliga åhörare, hr E.
i onsdags häde, gouterade hans föredrag. Men
vi vänvade ändå så mycken takt, så mycket
omdöme af hr E., att han skulle veta välja
tid och rum. I Vetenskapsakademien3 hörsal
och framföralit inför ett auditorinm, som had3
infunnit sig i förhoppning om en föreläsning,
ett allmäntbildande föredrag, kunde en så-
dan, för ett särskildt kyrkligt parti eller kot-
teri afsedd predikan icke vara på sitt ställe.
Också aflägsnade sig åtskilliga personer un-
der: sjelfva-föredraget, och. andra tycktes ha
lust att göra detsamma eller torde åtminstone
hafva afbört hr E:s föredrag med helt andra
känslor, än hr E. hade beräknat och hoppats.
En anekdot från aftonens föreläsning är
följande: En person, som är känd för mycket
fria åsigter i religionen, träffade i kappram-
met tillsammans med en af våra strängaste
predikanter och yttrade till deine: tDet vär
väl kallt deruppe. Det spetsiga svaret blef:
Kors, jag tyckte tvärtom, att der var ganska
hett. Den försträmnde, söm förstod piken
men ej fick tid ett svara, omtalade detta vid
utgåendet helt gemiäthligt för en bekant öch
tillade: Ja ja, de der herrarre äro sjelfve
närmast att erfara en temperaturhöjande för-
känning af den der värmen. 9
a sken oRe—-—-—-—-— —J