— Jo, det var just en fin historia, sade
grefven betänksamt.
— Som varit i hvar mans mun nu i
runda sex år — hm — hvad var det? Jag
tyckte något rörde sig derborta vid fön-
stervischen. Fy tusan f-n! Jag är rädd
för spöken, särdeles på ett sådant här ställe.
Häradshöfdingen torde hafva Iedsnat der
nere i sin våta graf och fått Iust att komma
igen och sätta sig till doms öfver sin käre
bror . ..
Prasslet vid fönsternischen var spöket Gu-
staf, som derifrån afhört detta oölycksdigra
samtal och nu störtade ut, ut i den kalla,
blåsiga novembernatten, långt mera lik ett
spöke än en yngling på höjden af sina tri-
umfer öfver väl genomgångna examina.
Gustaf irrade fram och åter i trädgårdens
aller, dansmusiken förföljde honöm och
tröstlösa tankar tryckte honom till jorden.
Hela denna ståtliga byggnad af glada för-
hoppningar för framtiden var iett ögonblick
ramlad, det leende närvarande insvept iis-
kall dimma, det förflutna i ogenomträngligt
mörker. Att för en ädelsinnad yngling uppen-
bara att han har en brottslig far, det är
att för honom öppna en afgrund af qval,
skam och blygsel. Arme Gustaf! Hvilken
helvetesbrand var ej inkastad i ditt sinne!
iIvar skall du finna det vatten, som kan
släcka den, hvar det hem, der du nu mera
fimer frid och glädje?