— För jag är trött — för . ..
— Nå, det var också ett skäl! Sätt dig
då och andas ut, du har dansat för häftigt.
— Ja, mycket för ,häftigt . . . Gif mig
något att dricka. Det var en besynnerlig
musik i den der valsen, tyckte du ej det?
— Musiken var helt vanlig.
— Är det möjligt? Men allting är så be-
syrnerligt i afton, och jag som väntade
mig så mycket nöje.
Amelie brast i gråt.
— Men, snälla Amelie, så du bär dig
åt, hade jag så när sagt. Besinna då, att
du ej längre är ett barn, som får gråta för
ingenting.
— För ingenting, Martha? Jag känner
mig helt olycklig och önskar jag vore
långt, långt härifrån . . .
— Nå, men hvad har då händt?
— Händt? — Ingenting, tror jag; men
alla äro så besynnerliga.
— Hvilka alla?
— Jo, i första rummet Rosalie.
— Rosalie, derför att hon koketterar litet
för grosshandlar Leiler?
— Åh, hvad säcor du? Det var då det
e hon någonsin gjort, men jag
fövy
lOrnulitl
tycker det snarare är för — för Wilner...
Hon dansade med honom förra dausen och
såg så högst belåten ut... Artighelen
hade väl fordrat, att han kommit ihåg hu-
sets andra dotter, så väl som den första;