Ev
de nymodiga plogarna, som värmlännin-
garna kommo och ville pluttra på oss? Jag
säger, jag, att de äro tunga som f—n och
oviga som tusan — jag vet väl, jag, när
jag skulle plöja upp mitt stora potatisfält. —
Apropå, var det icke sjelfva f—n, att Ste-
gen här fick en riksdaler mer på tunnan
för sin usla potatis än jag för min.
— Ja, major Stegen har tur i allt hvad
han företager sig, äfven om man icke all-
tid kan tycka att den är så välförtjent, sade
prosten salvelsefullt.
— Om han just icke är någon utomor-
dentlig landtbrukare, så är han en älsk-
värd och hederlig karl, som man gerna kan
unna sin goda tur.
Pastorn och kapten harskade sig på en
gång, vexlade en blick och hostade.
— Nå, återtog grefven som gerna lyftade
på hemligheternas slöja — nå, det finnes
väl ingen, som har något att anmärka mot
Stegens karakter?
— Åhnej, visst icke med visshet, ty hvad
veta vi kortsynta menniskor; men påredo-
görelsens stora dag torde äfven han få stå
vackert till boks.
— Jaha, det lära vi väl alla komma
att göra och pastorn med; men drag fram
med det... Jag tål inga halfqvädna
visor.
— Ja, f—n besitta och regera, ska icke
jag sjunga ur skägget, om prosten håller sig