att förlora denna vals, ty jag skulle hafva
dansat med löjtnanten, men som du — som
herr Wilner vet, har jag en faslig respekt
för husarer, liksom min klädning för deras
sporrar.
Amelie försökte att skämta och se oge-
nerad ut, men den fordna förtroliga tonen
ville ej åter komma till stånd mellan henne
och Wilner. Han stod der också nu och
teg så förargligt, och Amelie hade icke mod
att lyfta sina ögon från golfret, så att hon
kunde blifva klok på hvad det var, som tog
hans uppmärksamhet i anspråk.
— Vill Amelie dansa med mig? sade
slutligen Wilner i en tonart, den Amelie icke
hört förut och ej visste hur hon skulle tyda.
— Nej, utropade hon och kastade sjelfs-
våldigt tillbaka sitt vackra hufvud — jag
vill icke dansa med den, som icke vill
dansa med mig ...
— Amelie, det är ej mer än halfva val-
sen qvar, skänk mig den!
De valsade, och då musiken tystnade,
förde Wilner sin dam direkt till herr-rum-
men, der lyckligtvis all uppmärksamhet var
koncentrerad på hjerterdam, så att ingen
märkte det hastiga höger om, gm Amelie
gjorde på sjelfva tröskeln. n rusade
med obetänkt fart in i ett kabinett längst
bort i våningen. Martha såg det och följde
henne.
— Kära Amelie, hvad springer du för?
WILHELM WILNER. Hf, 19.