— 148 —
ännu ett par andra till. Gustaf hade en
stund pratat med dem; men, trött såväl på
det som att se på dansen, hade han dra-
git sig tillbaka i en fönsternisch och stod
der med pannan mot rutan, betraktande
marschallernas med blåsten kämpande lågor.
Herrarne i soffan fortforo att prata, då
och då smuttande på sina punschglas och
voro nu midt uppe i politiken. Några af
de yngre talade med entusiasm om Oscar
den förste, den då nyss på tronen upp-
stigne regenten, och hoppades de lyckli-
gaste resultater af hans visa åtgärder för
landets väl. Till och med gamle grefven
slöt sig till de unga och lofprisade Oscar.
— Nej pass, inföll prosten, det håller
jag ej med om. Oscar blir aldrig hvad Carl
Johan var, för si — Carl Johan var den
bäste regent Sverige någonsin haft och nå-
gonsin får, för si — för si det var hän,
som gaf mig 5 —-aryds pastorat.
— Skön logik! skrattade kaptenen. F—Nn
ta mig, skulle icke jag sagt detsamma, om
han gifvit mig ettregemente, öfverstes rang
och en hel hop ordnar, det kunde så varit
det; men nu föll aldrig en enda nådens
solstråle på min utmagrade lekamen under
hans tid, så jag tycker det var strunt te
kung, och nu, för tunnor tusan, hafva vi
väl afhandlat politiken i grund och botter
och öfvergå till jordbruket, det begripel
jag mig bättre på. Hvad säger grefven om