Ka binerna. Emellanåt : vexlas bland de stridande några häftiga utfall eller qvicka anmärkningar, som äro pikanta nog för att förtjena; upprepas: Mr Håebert applåderades mycket under ett af sina tal: Medborgare, sade han, då de deuterade: äro kandidater lofva de mycket; då de äro valda, hålla de aldrig sina löften. Mr Bancel, han lofvade att dö för folkets sak; han lefver ännu, det är en skam. Då det är fråga om att handla, äro alltid våra deputerade sjuka; de äro endast goda till att mottaga sina stora arvoden, men duga ej till att försvara folketsifättigheter; det hafva de bevisat den 26 oktöber.s — Derefter beträdde mr Jourdon talarestolen. Man hade, sade han, lofvat oss en revolution år 1869; men det är sannt att året ännu..ej är slut. Emellertid har det varit ett högst olyckligt år för alla djurtämjare; det är ett godt tecken för 088. Apropå den 26 oktober, har man erinrat--omföljande. ord-af Danton: Det var 1792; man höll på att göra en revolution: Folktribunen kom hem till sin boning midt i natten; der väntade på honom Camille Desmoulin med några andra vänner. Der sutto de tillsammans, alla dessa män, öch väntade på att få höra utgången af deras Ftatskapp mellertid inbröt natten; tystnanaden afbröts ej i den. insomnade staden. Danton gick till fönstret, öppnade det och sträckte ut handen; ett fint dugg-regn föll. Det regnar, sade Danton helt lugnt, vi kunna åtskiljas; ingenting blir af i natt.s Politiken leder :oss in på historiens område. Ludvigdei fjortonde var fem år gammal; han stod på en balkong och tittade ned på gatan. Hans guvernör, en gammal hofman, stod bredvid: honom. Folket hade samlat sig på gåtan och beskådade det kungliga barnet. Sire, sade hans-lärare, allt detta folk tillhör er; ni kan disponera öfver deras lif och deras egendom. — Denna tid är förfluten, den har fått vika, tack vare revolutions-stormen. Nu, i stället för att smickra monarken, är det folket som i sin tur smickras; fordom sade man la saveur royale, nu talar man om la saveur populaire — folkets tycke. voHvad-ärdet bästa -vi egahär i verlden, sade Ossopus; jo, tungans bruk. Hvad är det sämsta? jo, tungan. Han borde hafva tillagt : det vackräste, verlden kan uppyviså, är en hederlig mån; det sämsta, en dålig. Det fick Mr Gaspari, direktör des Menus Plaisirs, erfara: censurei hade återgifvithonom hans Ppjes, och direktören såg redan i andanom hurw störå recetter han skulle skörda. Då hjertat är follt af glädje, känner man ett behof af att meddela sig; han träffade på vägen till sin boning. en vän. Jag har i min ficka, sade Mr Gaspari, en -pjes, som kommer att röna en ofantlig framgång. Hvad är namnet? frågade hans vän. Raymond Lindsay; hela Paris kommer att storma min teater. Er pjes handlar då om någon Celeber skandalhistoria; tror ni då ätt dettå kan intressera Paris för ögonblicket? — Min pjes kommer ått sätta eld i alla gathörn i Paris; den handlar om evolution; man kommer att ropa vive la republiquel — Direktörens vän var ganska förtrogen med polisdirektören; mr Gasparis hänförelse förskräckte honom. Mr Pietri reste genast till Compiegne, gjorde en sådan skildring afpjesen och dess resultater, att den — blef förbjuden. Efter mycket parlamenterande fick dramen lof att gifvas; vid den första representationen höll man i beredskap tio tusen man trupper. Men mr Clareties stora,dram slog ej det ringaste an; författaren säger sjelf, att dessa stora historiska personeräro så djupt lefvande i folkets hjertan : verkligneten är så stor, att den dramatiska konsten ej kan återgifva något dylikt; vid sidan af historiens bilder försvinner allt. hvad som diktag, Mr Auber, kompositören till Den svarta dominon, sade endag: Jag är åttio år; jag vill -slutå min. bana med ett arbete, som skall göra mig ära. Jag eger ännu hela min kraft; den musikaliska ådran har ålderdomen ej kommit att utsina — jag vill dikta och sjunga min sista sång. Medan parisarne sofva vill jag vaka, och en vacker morgon vill jag öfverraska dem. På årsdagen af hans åttionde födelsedag gaf man la Circassienne; några år förflöto. Mr Aubder tänkte: men jag är ännu ung, fast jag fyllt åttiofyra år; hvarför ej sjunga ännu en gång? La Circassienne-blir ej min svanesång. Då hr Auber fyllde åttiofyra år, gaf man la fianc6e du roi du Garlig. Mr Auber lade sinä armar i kors; han önskado se döden komma, Han stängde sitt piano, åkte dagligen i Boulogne-skogen, och tänkte ej mera på att skrifva — men som han alltid åker. ensam i sin lilla coup6 och det är en lång promenad från hans hotell vid gatan Saint George till Boulogne-skoger, har man tid att tänka under vägen. Kompositören sade till sig sjelf: hvad skogen är vacker, Här klar och herrlig lyser icke solen! Hara dofta ej blommorna; och hvilka vackra fruntinmer får man ej se här — lifvet har dock bra många goda sidor att bjuda på — jag