Ka
binerna. Emellanåt : vexlas bland de stri-
dande några häftiga utfall eller qvicka an-
märkningar, som äro pikanta nog för att för-
tjena; upprepas:
Mr Håebert applåderades mycket under ett
af sina tal: Medborgare, sade han, då de de-
uterade: äro kandidater lofva de mycket; då
de äro valda, hålla de aldrig sina löften. Mr
Bancel, han lofvade att dö för folkets sak;
han lefver ännu, det är en skam. Då det är
fråga om att handla, äro alltid våra depute-
rade sjuka; de äro endast goda till att mot-
taga sina stora arvoden, men duga ej till att
försvara folketsifättigheter; det hafva de be-
visat den 26 oktöber.s — Derefter beträdde
mr Jourdon talarestolen. Man hade, sade
han, lofvat oss en revolution år 1869; men
det är sannt att året ännu..ej är slut. Emel-
lertid har det varit ett högst olyckligt år för
alla djurtämjare; det är ett godt tecken för
088.
Apropå den 26 oktober, har man erin-
rat--om- följande. ord-af Danton:
Det var 1792; man höll på att göra en
revolution: Folktribunen kom hem till sin bo-
ning midt i natten; der väntade på honom
Camille Desmoulin med några andra vänner.
Der sutto de tillsammans, alla dessa män,
öch väntade på att få höra utgången af deras
Ftatskapp mellertid inbröt natten; tystna-
naden afbröts ej i den. insomnade staden.
Danton gick till fönstret, öppnade det och
sträckte ut handen; ett fint dugg-regn föll.
Det regnar, sade Danton helt lugnt, vi kunna
åtskiljas; ingenting blir af i natt.s
Politiken leder :oss in på historiens område.
Ludvigdei fjortonde var fem år gammal; han
stod på en balkong och tittade ned på gatan.
Hans guvernör, en gammal hofman, stod bred-
vid: honom. Folket hade samlat sig på gåtan
och beskådade det kungliga barnet. Sire,
sade hans-lärare, allt detta folk tillhör er;
ni kan disponera öfver deras lif och deras
egendom. — Denna tid är förfluten, den har
fått vika, tack vare revolutions-stormen. Nu,
i stället för att smickra monarken, är det
folket som i sin tur smickras; fordom sade
man la saveur royale, nu talar man om la
saveur populaire — folkets tycke.
voHvad-är- det bästa -vi ega- här i verlden,
sade Ossopus; jo, tungans bruk. Hvad är
det sämsta? jo, tungan. Han borde hafva
tillagt : det vackräste, verlden kan uppyviså,
är en hederlig mån; det sämsta, en dålig.
Det fick Mr Gaspari, direktör des Menus
Plaisirs, erfara: censurei hade återgifvitho-
nom hans Ppjes, och direktören såg redan i
andanom hurw störå recetter han skulle skörda.
Då hjertat är follt af glädje, känner man ett
behof af att meddela sig; han träffade på
vägen till sin boning. en vän. Jag har i min
ficka, sade Mr Gaspari, en -pjes, som kom-
mer att röna en ofantlig framgång. Hvad är
namnet? frågade hans vän. Raymond Lind-
say; hela Paris kommer att storma min tea-
ter. Er pjes handlar då om någon Celeber
skandalhistoria; tror ni då ätt dettå kan in-
tressera Paris för ögonblicket? — Min pjes
kommer ått sätta eld i alla gathörn i Paris;
den handlar om evolution; man kommer att
ropa vive la republiquel — Direktörens vän
var ganska förtrogen med polisdirektören;
mr Gasparis hänförelse förskräckte honom.
Mr Pietri reste genast till Compiegne, gjorde
en sådan skildring af- pjesen och dess resul-
tater, att den — blef förbjuden. Efter myc-
ket parlamenterande fick dramen lof att gif-
vas; vid den första representationen höll man
i beredskap tio tusen man trupper. Men mr
Clareties stora,dram slog ej det ringaste an;
författaren säger sjelf, att dessa stora histo-
riska personer- äro så djupt lefvande i folkets
hjertan : verkligneten är så stor, att den dra-
matiska konsten ej kan återgifva något dy-
likt; vid sidan af historiens bilder försvinner
allt. hvad som diktag,
Mr Auber, kompositören till Den svarta do-
minon, sade endag: Jag är åttio år; jag vill
-slutå min. bana med ett arbete, som skall göra
mig ära. Jag eger ännu hela min kraft; den
musikaliska ådran har ålderdomen ej kommit
att utsina — jag vill dikta och sjunga min sista
sång. Medan parisarne sofva vill jag vaka,
och en vacker morgon vill jag öfverraska dem.
På årsdagen af hans åttionde födelsedag gaf
man la Circassienne; några år förflöto. Mr
Aubder tänkte: men jag är ännu ung, fast jag
fyllt åttiofyra år; hvarför ej sjunga ännu en
gång? La Circassienne-blir ej min svanesång.
Då hr Auber fyllde åttiofyra år, gaf man la
fianc6e du roi du Garlig.
Mr Auber lade sinä armar i kors; han ön-
skado se döden komma, Han stängde sitt
piano, åkte dagligen i Boulogne-skogen,
och tänkte ej mera på att skrifva — men som
han alltid åker. ensam i sin lilla coup6 och
det är en lång promenad från hans hotell vid
gatan Saint George till Boulogne-skoger, har
man tid att tänka under vägen. Kompositö-
ren sade till sig sjelf: hvad skogen är vacker,
Här klar och herrlig lyser icke solen! Hara
dofta ej blommorna; och hvilka vackra frun-
tinmer får man ej se här — lifvet har dock
bra många goda sidor att bjuda på — jag