— LU —
Maria mottog honom med öppna armar och
lyckönskade sig att icke längre behöfva
räkna år mellan håahbs besök.
Wilner tryckte tacksamt Marias hand och
frågade derpå med ord och: blickar den
rodnande Martha, om hon: instämde i detta
sin mors yttrande och, ej fruktade att han
skulle blifva en alltför trägen gäst på Asp-
viken? äl
— Vänner kan man aldrig se för ofta,
sade Martha blygt, och Wilner fann svaret
temligen kallt och undvikande; men förstod
nog konsten att bringa den gamla förtro-
liga, syskonlika tonen till stånd och blef
snart som barn i huset. Han stod på bä-
sta fot med alla, men trifdes företrädesvis
med Martha och öfverlemnade sig med ung-
domlig entusiasm så åt det tjusande i hen-
nes. musik, som åt, nöjet att till den för-
ståndiga, allt uppfattande, känsliga flickan
meddela sina tankar, och såväl det förflutnas
som det närvarandes intryck. Under ingen
period aflifvet har menniskan så stort behof
af en förtrogen vän, som i ungdomen. Wil-
ner hade i egentlig mening aldrig egt nå-
gon och han fann nu en, som icke allenast
förstod honom, utan med en intagande fin-
känsla och grannlagenhet lyssnade till och
framlockade hans förtroende. Att den blyga
flickan icke sjelf var lika meddelsam, det
märkte knappast Wilner, upptagen som han