lankoliska blick, ty icke kan jag tro, att
ni gamla menniskorna äro kära i den allt-
för eländiga tillstymmelse till mustascher,
som börjar - skugga. öfverläppen;--men jag
säger er, det går ej an att skämma bort
pojken med: qvinnopjoller: :
— Tyst, min bror; sade Karin -leende;
du har i detta fall, mistat din talan, ty hvad
beträffar att skämma, bort. Wilner, så öfver-
träffar. du oss båda. Är du icke sjelf oför-
låtligt svag för honom. och ser bålstora för-
tjenster i allt hans- görande och låtande?
— Det är icke utan skäl, skulle jag tro...
Visa mig ett enda sådant ynglinga-exem-
plar till! Nej, du, det finnes ej. Jag kän-
ner honom och har följt honom med upp-
märksamhet år från år och är dessutom icke
ensam i mitt omdöme om honom. Ett så-
dant hufvud han Bar sedan! Man behöfver
ej vara frenolog för att jbeundra det: vac-
kert utanpå, regelrätt inuti. — jo, du, nog
har han:organer i ordningsvägen!
— Han är lik sin mor i allt,-sade Karin
mera för sig sjelf än till brodren.
— Hans mor, hvad vet: du om henne?
Förmodligen en, som... oc 5
— Tyst, min bror, döm ej för strängt om
det du icke känner till — allt nog, jag
kände hans: mor och sällan har jag mött en
varelse rikare begåfvad:.af naturen:
— - Sådana - qvinnors historia är i all-