lankoliska blick, ty icke kan jag tro, att ni gamla menniskorna äro kära i den alltför eländiga tillstymmelse till mustascher, som börjar skugga. öfverläppen;--men jag säger er, det går ej an att skämma bort pojken med: qvinnopjoller: : — Tyst, min bror; sade Karin -leende; du har i detta fall, mistat din talan, ty hvad beträffar att skämma, bort. Wilner, så öfverträffar. du oss båda. Är du icke sjelf oförlåtligt svag för honom. och ser bålstora förtjenster i allt hansgörande och låtande? — Det är icke utan skäl, skulle jag tro... Visa mig ett enda sådant ynglinga-exemplar till! Nej, du, det finnes ej. Jag känner honom och har följt honom med uppmärksamhet år från år och är dessutom icke ensam i mitt omdöme om honom. Ett sådant hufvud han Bar sedan! Man behöfver ej vara frenolog för att jbeundra det: vackert utanpå, regelrätt inuti. — jo, du, nog har han:organer i ordningsvägen! — Han är lik sin mor i allt,-sade Karin mera för sig sjelf än till brodren. — Hans mor, hvad vet: du om henne? Förmodligen en, som... oc 5 — Tyst, min bror, döm ej för strängt om det du icke känner till — allt nog, jag kände hans: mor och sällan har jag mött en varelse rikare begåfvad:.af naturen: — Sådana qvinnors historia är i all