— 116 — gifves menniskor, från barndomen bortskämda af medgången, som taga det för en gifven sak, att de böra vara lyckliga, vore det också på andras bekostnad. Rudolf njöt sålunda obekymrad af sin brors förmögenhet, och hade till en början tanken på Wilhelm Wilner något litet generat honom, så dunstadedenna obehagliga känsla snart :bort, -då -han såg: att ynglingen :i alla fall-redde sig, bröt sin egen bana och blef en bra karl, aktad för sin redbarhet och berömd för sin skicklighet. Huru detta tillgått, bekymrade Rudolf föga. Ynglingen hade aldrig fallit honom sjelf besvärlig; dermed väl. Detta gjorde att han numera gerna såg Wilner tid efter annan besöka huset och hyllas af hans hustru, hvilken riktigt fått en liten fantasi för den vackre unge mannen; sade Rudolf skämtande och unnade henne gerna att tillfredsställa denna lilla fantasi medelst attegna honom: sina moderliga omsorger. Ihor: Hoi s Pårtetta sätt förflöt tiden i lugn, och fortfor Willelms antipati mot major Stegen, så var hans sympati för fru Maria och Martha i ständigt stigande ochlockade honom; vid hvarje ledighet till Aspvikeni eller till-hans trogna vän: och beskyddare, doktor Bernard. Fru Maria och Karin Bernard täflade vid dessa; Wilhelms besök i att göra honom dagarne angenäma, och: doktorn: försäkrade Satt han förkollrat-dem båda med: sin me