— 116 —
gifves menniskor, från barndomen bort-
skämda af medgången, som taga det för en
gifven sak, att de böra vara lyckliga, vore
det också på andras bekostnad. Rudolf
njöt sålunda obekymrad af sin brors för-
mögenhet, och hade till en början tanken
på Wilhelm Wilner något litet generat ho-
nom, så dunstade- denna obehagliga känsla
snart :bort, -då -han såg: att ynglingen :i alla
fall-redde sig, bröt sin egen bana och blef
en bra karl, aktad för sin redbarhet och
berömd för sin skicklighet. Huru detta till-
gått, bekymrade Rudolf föga. Ynglingen
hade aldrig fallit honom sjelf besvärlig;
dermed väl. Detta gjorde att han numera
gerna såg Wilner tid efter annan besöka
huset och hyllas af hans hustru, hvilken
riktigt fått en liten fantasi för den vackre
unge mannen; sade Rudolf skämtande och
unnade henne gerna att tillfredsställa denna
lilla fantasi medelst att- egna honom: sina
moderliga omsorger. Ihor: Hoi
s Pårtetta sätt förflöt tiden i lugn, och fort-
for Willelms antipati mot major Stegen, så
var hans sympati för fru Maria och Martha i
ständigt stigande och- lockade honom; vid
hvarje ledighet till Aspvikeni eller till-hans
trogna vän: och beskyddare, doktor Bernard.
Fru Maria och Karin Bernard täflade vid
dessa; Wilhelms besök i att göra honom da-
garne angenäma, och: doktorn: försäkrade
Satt han förkollrat-dem båda med: sin me-