icke. den Wilhelm Wilner som jag varit tomte åt? — Ja, hvad tror du? — Jo, jag tror att det just är han och ingen annan och jag riktigt håller af honom eg oa du, mamma lilla, det beep jag straxt; men jag lade fingret på mbanen och tänkte: tyst min mun, så får du socker. — Det var rätt, min gosse, och du förstår att du icke uppenbarar för Wilner din tomtnatur, ty då är det slut med hela glädjen och du får ej längre våra hans tömte. — Åh, kommer det-an på att tiga så... och hör du, mamma, jag vill alltid, alltid våra hans tomte, ty jag håller redan så mycket af honom, och du kan aldrig tro hur lärd han är. Han kan så mycket latin och så har han läst... — Ja, det är bra. Jag har nu ej tid att höra allt hvad han läst. Vi skola tala derom en annan gång. Nu måste jag se till att ljusenh blifva tända. Bernards äro väl snart här, och se bit, Gustaf, du skall bära dessa konfektpåsar och äpplen till Martha, att hon hänger upp så mycket som får rum i julgranen och se till att icke Amelie äter upp den vackraste konfekten i förväg. — Ja, jag skall säga henne att hon icke får svälja svanor och gäss ostekta, sade Gustaf skrattande och skyndade bort till kökskammaren, der Martha med en kam