icke. den Wilhelm Wilner som jag varit
tomte åt?
— Ja, hvad tror du?
— Jo, jag tror att det just är han och
ingen annan och jag riktigt håller af ho-
nom eg oa du, mamma lilla, det be-
ep jag straxt; men jag lade fingret på
mbanen och tänkte: tyst min mun, så får
du socker.
— Det var rätt, min gosse, och du för-
står att du icke uppenbarar för Wilner din
tomtnatur, ty då är det slut med hela gläd-
jen och du får ej längre våra hans tömte.
— Åh, kommer det-an på att tiga så...
och hör du, mamma, jag vill alltid, alltid
våra hans tomte, ty jag håller redan så
mycket af honom, och du kan aldrig tro
hur lärd han är. Han kan så mycket latin
och så har han läst...
— Ja, det är bra. Jag har nu ej tid att
höra allt hvad han läst. Vi skola tala der-
om en annan gång. Nu måste jag se till
att ljusenh blifva tända. Bernards äro väl
snart här, och se bit, Gustaf, du skall bära
dessa konfektpåsar och äpplen till Martha,
att hon hänger upp så mycket som får rum
i julgranen och se till att icke Amelie äter
upp den vackraste konfekten i förväg.
— Ja, jag skall säga henne att hon icke
får svälja svanor och gäss ostekta, sade
Gustaf skrattande och skyndade bort till
kökskammaren, der Martha med en kam-