-Hvarjehanda nyheter.
Ett stulet barm. Engelske öfversten
Hickie hade i sin tjenst en barnpiga, en medel-
ålders qvinna. För några veckor sedan blef hon
uppsagd till afflyttning inom en månad, hufvud-
sakligen derför, att hon befunnits oduglig i ut-
öfvande af sin tjenst. Fredagen den 8 oktober,
redan två veckor innan ännu uppsägningstiden
var tilländalupen, lemnade hon emellertid plöts-
ligt tjensten och huset, utan att derom under-
rätta någon. Hon skulle föga hafva saknats, om
icke samtidigt öfverstens barn, en sjutton må-
nader gammal Hicka, hade försvunnit. Man tänke
sig föräldrarnes förtviflan; men tack vare en rask
detektiv fingo de redan påföljande söndag un-
derriättelse om barnets öde. Se här förloppet af
detta egendomliga barna-rof och den bortröfvades
återfinnande: Då Elisabet, så hette barnpigan,
kl. 3 på fredags-eftermiddagen lemnade öfverstens
hus med det barn som var anförtrodt i hennes
vård, begaf hon sig till närmaste jernvägsstation,
hvarifrån hon for till London. På aftonen sam-
ma dag fortsatte hon sin resa till Liverpool och
tog in på S:t Judes. En liten flicka, som bodde
i samma hus, läste i en tidning ett signalement
på den afvikna och erinrade sig att den främ-
mande qvinna, som nyss ankommit, hade ett
kännetecken som i signalementet uppgafs: ett
födelsemärke på högra öfverläppen. Flickan un-
derritttade sin far härom och han meddelade sig
genast med polisen. En detektiv, antagande ka-
rakteren at en inspektör för rum för resande,
infann sig genast, och genom några sniärjande
frågor lyckades han snart att få fram sanningen.
Det visade sig att hon behandlat barnet mycket
illa, bortklippt dess hår, pantsatt dess klider och
nästan svält det. Hon uppgaf att hon imnat
försörja sig och barnet med sömnad. Hon togs
naturligtvis genast i fiingsligt försar; barnet
togs om händer af direktionen, till föräldrarne
afläts telegram, och att de ej dröjde att in-
finna sig för att återvinna sin skatt, behöfver ej
sägas.
e här en ganska komisk slutepisod till denna
i och för sig sorgliga händelse. Tisdagen efter
barnets bortröfvande ankom en man med akt-
ningsvärdt yttre till närmsta jernviigsstation in-
till öfverste Hickies hem, hyrde der droska och
befallte kusken att genast köra till öfverste
Hickie. Då han kom fram dit, hörbarligen okun-
nig om att barnet var återfunnet, föregaf han sig
kunna lemna underrättelser, som skulle kunna
leda till dess upptäckande. Han var så oförsynt
i sitt uppträdande, att betjeningen måste påkalla
polis för att bli honom qvitt. Körsvennen for-
drade då sin lega 3 shilling, men vär man hade
inga pengar. Han togs till närmsta polisstation,
men frigafs, då ingenting annat fanns mot ho-
nom att anmärka. Mycket folk hade under tiden
samlats utanför, som togo del i körsvennens
missöde och som hade fått höra och voro för-
bittrade öfver mannens försök att göra affär
på det stulna barnet. Utan vidare krus togo de
derför fatt på hedersmannen och rullade honom
tvärs öfver gatan, som för tillfället var mycket
smutsig och läto honom sedan springa sin väg,
Minnesbetan för den industriela engelsmannen
var utan tvifvel lämplig och välförtjent.
Ett får I ulfvakläder. Hvarför dra-
ger ni er så långt ifrån mig, min sköna obe-
kanta? Det är ju en bister köld, sade en vin-
terdag en resande, som var insvept i en stor
els, till en dam, som satt vid sidan af honom
i en jernvägsvagn, anser ni mig för en ulf i
fårakläder? — Nej, min herre, tvärtom, sva-
rade damen.