-Hvarjehanda nyheter. Ett stulet barm. Engelske öfversten Hickie hade i sin tjenst en barnpiga, en medelålders qvinna. För några veckor sedan blef hon uppsagd till afflyttning inom en månad, hufvudsakligen derför, att hon befunnits oduglig i utöfvande af sin tjenst. Fredagen den 8 oktober, redan två veckor innan ännu uppsägningstiden var tilländalupen, lemnade hon emellertid plötsligt tjensten och huset, utan att derom underrätta någon. Hon skulle föga hafva saknats, om icke samtidigt öfverstens barn, en sjutton månader gammal Hicka, hade försvunnit. Man tänke sig föräldrarnes förtviflan; men tack vare en rask detektiv fingo de redan påföljande söndag underriättelse om barnets öde. Se här förloppet af detta egendomliga barna-rof och den bortröfvades återfinnande: Då Elisabet, så hette barnpigan, kl. 3 på fredags-eftermiddagen lemnade öfverstens hus med det barn som var anförtrodt i hennes vård, begaf hon sig till närmaste jernvägsstation, hvarifrån hon for till London. På aftonen samma dag fortsatte hon sin resa till Liverpool och tog in på S:t Judes. En liten flicka, som bodde i samma hus, läste i en tidning ett signalement på den afvikna och erinrade sig att den främmande qvinna, som nyss ankommit, hade ett kännetecken som i signalementet uppgafs: ett födelsemärke på högra öfverläppen. Flickan underritttade sin far härom och han meddelade sig genast med polisen. En detektiv, antagande karakteren at en inspektör för rum för resande, infann sig genast, och genom några sniärjande frågor lyckades han snart att få fram sanningen. Det visade sig att hon behandlat barnet mycket illa, bortklippt dess hår, pantsatt dess klider och nästan svält det. Hon uppgaf att hon imnat försörja sig och barnet med sömnad. Hon togs naturligtvis genast i fiingsligt försar; barnet togs om händer af direktionen, till föräldrarne afläts telegram, och att de ej dröjde att infinna sig för att återvinna sin skatt, behöfver ej sägas. e här en ganska komisk slutepisod till denna i och för sig sorgliga händelse. Tisdagen efter barnets bortröfvande ankom en man med aktningsvärdt yttre till närmsta jernviigsstation intill öfverste Hickies hem, hyrde der droska och befallte kusken att genast köra till öfverste Hickie. Då han kom fram dit, hörbarligen okunnig om att barnet var återfunnet, föregaf han sig kunna lemna underrättelser, som skulle kunna leda till dess upptäckande. Han var så oförsynt i sitt uppträdande, att betjeningen måste påkalla polis för att bli honom qvitt. Körsvennen fordrade då sin lega 3 shilling, men vär man hade inga pengar. Han togs till närmsta polisstation, men frigafs, då ingenting annat fanns mot honom att anmärka. Mycket folk hade under tiden samlats utanför, som togo del i körsvennens missöde och som hade fått höra och voro förbittrade öfver mannens försök att göra affär på det stulna barnet. Utan vidare krus togo de derför fatt på hedersmannen och rullade honom tvärs öfver gatan, som för tillfället var mycket smutsig och läto honom sedan springa sin väg, Minnesbetan för den industriela engelsmannen var utan tvifvel lämplig och välförtjent. Ett får I ulfvakläder. Hvarför drager ni er så långt ifrån mig, min sköna obekanta? Det är ju en bister köld, sade en vinterdag en resande, som var insvept i en stor els, till en dam, som satt vid sidan af honom i en jernvägsvagn, anser ni mig för en ulf i fårakläder? — Nej, min herre, tvärtom, svarade damen.