-—- 81 —
öfvermod, som ger sig då det kniper, och
jag skall tid efter annan komma ihåg ho-
nom; nu till en början fick han hästen och
litet annat. 3
— Hästen, som han begärde för att skjuta
ibjäl honom på sin herres graf. Det måtte
vara en ädel och präktig karaktär på den
gossen, och, Rudolf, jag är öfvertygad att
du vid närmare betänkande finner att du
bör dela arfvet med honom.
— Midtitu kanske, sade Rudolf leende;
ack, de fruntimren! hur förträffliga de än
äro, så förstå de dock aldrig penninge-
affärer.
— Om icke just midtitu, så betänk att
han var din brors fosterson, troligen son
och har således egentligen rätt till hela för-
mögenheten. Låt honom nu, då denna rätt
ej kan försvaras med lagen, åtminstone in-
sättas i samma rätt som våra egna barn.
— Vi skulle kanske adoptera honom.
Nej, jag tackar, tala aldrig om en sådan
dårskap — deraf blir ingenting. cc
— Nåväl, anslå då med ens tillräckligt
för hans studier och hela framtid.
— Åh, det vore icke klokt att kasta åt
en yngling ett så ansenligt arf; han skulle
tro sig bottenrik och snart göra ända derpå.
Bättre då, som jag tänkt, att årligen sända
honom sitt undersåll.
— Det är möjligt att du har rätt, blott
detta underhåll blir tillräckligt och att det
WILHELM WILNER. 411.