Får grundlagen tummas?
Justitieministerns åtgärd att suspendera
Dalhammars tillståndsbevis har framkallat
en liflig diskussion inom pressen. Det är
ett glädjande faktum att derunder ett all-
mänt ogillande uttalas öfver sättet att
bakom ryggen på en mindre tillräknelig
person fabricera yttranden, för hvilka man
sjelf ej kar eller vill ansvara. Men det
är på samma gång en ledsam företeelse
att denna moraliska förtrytelse går så
långt, att man, för Dalhammars eller Fä-
derneslandets skull, vill förminska eller
underkänna grundlagens betydelse.
Grundlagen är icke stiftad hvarken för
eller emot Dalhammar eller den tidning,
hvars syndabock han är. Vill man såle-
des bedöma saken i rättsligt hänseende,
måste man abstrahera personerna och en-
dast hålla sig tillsaken, dervid antagande
lagen till grundval. Vi skola försöka att
skärskåda saken från en sådan stånd-
punkt.
L
Hvilken är rätiser utgifvare af?
en tidning?
Tryckfrihetsförordningen stadgar i 1 S
4 mom.:
Utgifvare af dagblad eller periodiska
skrifter anmäle sig, jemte titeln och tryck-
hingsorten hos justitieministern, som eger
att, så vida sökanden ej för nesligt brott
blifvit dömd eller förklarad ovärdig föra
andras talan, meddela bevis, att intet hin-
der emot skriftens utgifvande förekommer.
Således är den person, hvilken gör en
dylik anmälan, lagligen att anse såsom tid-
ningens utgifvare.
Om han äfven är det faktiskt blir ett
förhållande, som vi här skola söka utreda.
Dervid uppstår först den frågan:
Kan det för en tidniovgsutgifvare vara
någon moralisk eller juridisk skyldighet
att sjelf författa eller redigera allt hvad
tidningen innehåller?
Denna fråga måste utan all motsägelse
besvaras med nej, emedan det är omöj-
ligt för utgifvaren att ensam förrätta detta
arbete, och föröfrigt måste det vara en
rättighet för honom, likasom för hvarje
annan medborgare, att begagna biträde
vid utöfvandet af sin verksamhet.
Dertill kommer, att det är tidningsut-
gifvarens, af de naturliga förhållandena
föreskrifoa skyldighet, att jemväl meddela
sin publik andra ider och åsigter, än
hans egna, så framt ej tidningen skall
blifva ensidig; samt att personer vilja i
tryck anonymt meddela sina tankar, för
hvilka tidningens spalter måste stå öppna,
då de öfverensstämma med dess tendens
och dess utrymme.
Alltså kan icke utgifvaren ensam vara
författare till tidningens innehåll.
Men då ingen lag kan föreskrifva huru
stor del af innehållet han sjelf kan med-
hinna eller bör författa, följer också helt
naturligen, att han kan öfverlåta hela för-
fattarebestyret åt andra personer, likasom
hvar och en kan göra med sitt yrke.
Det händer derför också att personer,
hvilka äro alldeles oförmögna att skrifva
en tidningsuppsats, anmäla sig såsom ut-
gifvare, utan att sedermera lägga hand
vid bestyret; men detta förmår lagen ej
bindra, ty den kan begripligtvis icke upp-
ställa några kompetensvilkor i fråga om