Får grundlagen tummas? Justitieministerns åtgärd att suspendera Dalhammars tillståndsbevis har framkallat en liflig diskussion inom pressen. Det är ett glädjande faktum att derunder ett allmänt ogillande uttalas öfver sättet att bakom ryggen på en mindre tillräknelig person fabricera yttranden, för hvilka man sjelf ej kar eller vill ansvara. Men det är på samma gång en ledsam företeelse att denna moraliska förtrytelse går så långt, att man, för Dalhammars eller Fäderneslandets skull, vill förminska eller underkänna grundlagens betydelse. Grundlagen är icke stiftad hvarken för eller emot Dalhammar eller den tidning, hvars syndabock han är. Vill man således bedöma saken i rättsligt hänseende, måste man abstrahera personerna och endast hålla sig tillsaken, dervid antagande lagen till grundval. Vi skola försöka att skärskåda saken från en sådan ståndpunkt. L Hvilken är rätiser utgifvare af? en tidning? Tryckfrihetsförordningen stadgar i 1 S 4 mom.: Utgifvare af dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jemte titeln och tryckhingsorten hos justitieministern, som eger att, så vida sökanden ej för nesligt brott blifvit dömd eller förklarad ovärdig föra andras talan, meddela bevis, att intet hinder emot skriftens utgifvande förekommer. Således är den person, hvilken gör en dylik anmälan, lagligen att anse såsom tidningens utgifvare. Om han äfven är det faktiskt blir ett förhållande, som vi här skola söka utreda. Dervid uppstår först den frågan: Kan det för en tidniovgsutgifvare vara någon moralisk eller juridisk skyldighet att sjelf författa eller redigera allt hvad tidningen innehåller? Denna fråga måste utan all motsägelse besvaras med nej, emedan det är omöjligt för utgifvaren att ensam förrätta detta arbete, och föröfrigt måste det vara en rättighet för honom, likasom för hvarje annan medborgare, att begagna biträde vid utöfvandet af sin verksamhet. Dertill kommer, att det är tidningsutgifvarens, af de naturliga förhållandena föreskrifoa skyldighet, att jemväl meddela sin publik andra ider och åsigter, än hans egna, så framt ej tidningen skall blifva ensidig; samt att personer vilja i tryck anonymt meddela sina tankar, för hvilka tidningens spalter måste stå öppna, då de öfverensstämma med dess tendens och dess utrymme. Alltså kan icke utgifvaren ensam vara författare till tidningens innehåll. Men då ingen lag kan föreskrifva huru stor del af innehållet han sjelf kan medhinna eller bör författa, följer också helt naturligen, att han kan öfverlåta hela författarebestyret åt andra personer, likasom hvar och en kan göra med sitt yrke. Det händer derför också att personer, hvilka äro alldeles oförmögna att skrifva en tidningsuppsats, anmäla sig såsom utgifvare, utan att sedermera lägga hand vid bestyret; men detta förmår lagen ej bindra, ty den kan begripligtvis icke uppställa några kompetensvilkor i fråga om