Suez-kavalen är icke en af nutidens ideer, framkallad af det ständigt växande behofvet af att lätta folkens inbördes samfärdsel. Redan i 14:de århundradet före Kristus förbando3 Nilen, Medelbafvet och Röda Hafvet genon en kanal, som sednare otaliga gånger restaurerades. Inre ordligheter och krig afledde emellertid uppmärksamheten derifrån, och vid Kristi födelse var kanalen så förfallen, att den icke längre var segelbar. Under romrarnes herravälde leddes tanken åter på de ofantliga fördelar, som Medelhafvets förbindölsö smed Röde hafvet skulle erbjuda, men planen utfördes endast till en del, föll Mer i glömska och: år 767 efter Kristus bes fallte kalifen Mohamed al Manzur af politiska skäl, att kanalan skulle alldeles igenfyllas. Från den tidponkten och ända intill våra dagar Hafvå otaliga förslag uppstått att gå öfver bord, hvilka alla hade för afsigt att förkorta sjövägen mellan de europeiska och indisk-kinesiska kusterna genom den 20 mil långa kenalen öfver landtungan vid Suez med hälften eller omkring 2000 mil. Napoleon Bonaparte, hvars skarpa blick insåg, hvilka fördelar genomskärningen af landtungan skulie medföra, såväl i kommersieltsom i politiskt hänseende, i det den skulle öppna för fränsmävnen en lättare förbindelse med Indien, sysselsatte sig personligen under sitt fälttåg i Egypten med undersökning af för. hållandena. På hans befallniog måste den berömde franske ingeniören Lepere, efter att ha gjort sig noga bekant med naturförhållandena, utgifva en skrift härom, hvilken väckte odelad uppmärksamhet i hela Europa och säkert långt för detta skulle ha haft planens utförande till följd, om icke de följande stora krigen hade hindrat densammas sättande i verket. Sednare planer, som i vårt århundrade äro utkastade med samma mål för ögonen, hafva, oaktadt man i sjelfva Egypten erkände den stora fördel, landet skulle få af kanalen, allts intill 1854 ständigt strandat mot vice-konungens fruktan för att öppna landet för främlicgar och råka ut för en konflikt med Eagland, som såg sina indiska besittningar hötade och fruktade för den oundgängliga konkurrensen med de öfriga nationerna. Det är dessa binder, som ILesseps först har besograt, och derefter har det af honom stiftade Compagnie universelle du canal maritime de Suez hatt-ieke färre och wmindr. svårigheter att kämpa mot i följd af terräng: förhållandena. Man täcke sig endast, hvilka arbetskrafter det erfordrad65 för att leda fram en 20 mil lång kanal geuomt en öken, der alla lifvets behof saknades och man till och med genom milslånga ledsingar inåste tilföra arbetarne dricksvatten. På några ställen höjde sig landet 60 fot öfver hafvets nivå, på andra stälIn försvårades arbetets framgång af stenlaper, gyttja m.m. Dock blefvo, tack vare vår tidestora framsteg i tekniskt afseende, äfven dessa svårigheter besegrade. Den verkliga begynnelsen till landtungans genomskärning kan räknas från år 1860. Först arbetades med handkraft och en och annan maskin, så att det gick långsamt framåt, men en händelse, som hotade med arbetets fall: komliga afstannande, skulle just bidraga till att befrämja dess skyndsammaå fullbordande. Det var det efter Said Paschas död inträffade indfågandet af arbetskrafter, söm nöd: gade bolaget att ingå aftal med firman Borelt och Lavalley om att fortsätta genomskärningen med tillbjelp af maskiner. Genom inemot 100 millioner frank, som egyptiska reeringen måste gifva i skadeersättving för ellahs, och ett gods gom försåldes samt vinsten af ett af Lesseps inrättadt lotteri fick man de nödvändiga medlen. Arbetet förtgick nu med en hittills oerhörd hastighet. Auvda från Port-Said till Suez uppstodo städer i öknen och nya hamnar byggdes: ANt misstroende till företaget försvann, och alla menniskor helsade pch framåtskridande möd glädje. Huru verksamt ångkraften och maskifierna bidragit till att förvandla Afrika till en ö och fullborda härmed sammanhängande, ofantliga arbeten: hamnbyggnader, fyrtorn; slussar m, m, (så lära t. ex. omkring 30 millioner kubikmeter sten, sand och grus ha blifvit uppgräfda och bortförda) visar en engelsk beräkning. I stället för de 13,000 arbetare och 17,800 hästars ångkraft, som dagligen varit använda, sedan firman Borell och Lavalley öfvertog kanalbsggandet, skulle 100,000 menniskor ha måst arbeta 10 timmar om dagen för att fullborda detsamma på 45 år, 4 månader och 16 dagar, då det deremot nu är utfördt på 9 år. Hela arbetet anses ha kostat omkring 600 millioner frank, och jemför man denna kostnad med uppgifterna om hvad byggnader kostade förri verlmn skall man finna att maskiderna arbetat r betydligt billigare pris än menniskorna. Suezkanalen är, efter kännares omdöme, ett mästerverk och kan, utan att böhöfvå frukta för jemförelsen, ställas vid sidan af hvilket som helst bland nutidens mest berömda arbeten. just a EES a ESO