i det fordna förderfliga slöseriet. Då hon,
fördjupad i en slik reflexion, fortfarande
iakttog tystnad sade mannen slutligen, litet
otålig: il
— Nå, Maria! jag förmodar du finner dig
nöjd med mina framkastade planer?
— Ja, det förstås; men jag tycker blott
att vi ännu hafva god tid att tänka på alla
dessa förändringar. Du är ju ej ännu i
full besittning af avfvet efter din bror, och
innan allting blir realiseradt vet man ej så
noga hvad man eger, och erfarenheten bör
hafva lärt oss att det är klokast rätta pla-
nerna efter den säkra inkomsten. Som
sagdt är, vi ha god tid tala derom — men,
käre Rudolf, jag är bra nyfiken att få veta
huru mycket din bror hade testamenterat
till sin fosterson?
— Det fanns ej något testamente, har
jag ju sagt, återtog Rudolf litet otålig och
lät sin blick irra omkring, men vaktade sig
noga att låta den möta sin hustrus.
— Ja väl, det tror jag du sagt; men den
bortgångne måtte väl försäkrat ynglingens
framtid och måhända under sin lifstid skänkt
honom ...
— Nej, ingenting.
— Nå, då anslog väl du ..
Maria afbröt sig tvekande.
— Åhja bevars, den saken är rangerad.
Gunstig herrn syntes vara morsk och ville
ingenting taga emot — vanligt ungdoms-