Enligt utstakad plan börjades i går, fortsättesi dag och afslutas i morgon den betydelsefulla händelse, som kallas Suez-kanalens invigning. Då den landtunga är genomskuren, som hittills förenat tvänne verldsdelar, blir lättadt tillfälle beredt för handelns civiliserande inflytelse att göra sig gällande i länder, hvilka hittills varit densamma mera undandragna än vida mer aflägsna trakter. Icke blott till Egypten och Arabien, på ömse sidor om Röda hafvet, skola Europas folk och alster hädanefter beqvämare, således äfven billigare, framtränga, utan Persien, Afghanistan och Indien komma närmare medelpunkterna för vår tids bildning och stora industri; likaså på andra sidan Abyssinien och Afrikas: östra kust samt de stora öarne Madagascar, Bourbon och Mauritius. Europa skall häraf skörda icke mindre fördel, än de nämnda länderna, hvilka efterhand skola vinna en stark tillökning i kultur. Suezkanalens öppnande skall jemväl medföra följder af vigt på Europas politiska ställning. Man har sett förebråelser riktas mot Egyptens vicekonung derför att han bortslösar 60 millioner frank på högtidligheterna vid kanalens öppnande, som ehuru vigtig den må vara ikommersielt hänseende likväl icke är värd eller kräfver en så stor uppoffring från hans undersåters sida. Förebråelsen vittnar om att man icke insett det vicekonungen med dessa högtidligheter och med de europeiska furstarnes inbjudande att bevista dem, har andra och större afsigter än att blott förnöja sig och dem med ett slags galaspektakel. Målet för hans lif och regering är att lösrycka Egypten från det turkiska öfverväldet — ett det eländigaste som trycker någon del afjorden. Mehemed Ali försökte för 30 år sedan att vinna detta ändamål genom krig, och han besegrade Portens härar och bemäktigade sig till och med Syrien, men, saknande Frankrikes kraftiga understöd och med de andra europeiska stormakterna emot sig, måste han öfvergifva sin eröfring och återgå i det vashllskap, hvarifrån han varit nära att befria sig och sitt land. Den nu herrskande vicekonungen träder i hans fotspår, men använder fredliga medel. Det hör till dessa medel att låta de europeiska monarker, hvilkas stöd är honom af nöden, sjeltve se hvad Egypten är och hvad det kan blifva, om det får sköta sig sjelf. Det är för Egyptens sjelfständighet han offrar millioner, och ingen kan väl bestrida att detta medel är ett billigare och humanare än det blodiga krigets. Turkiet är en sammangyttring af olika nationaliteter, sammanhållna af ett litet antal Turkar, hvilkas välde uppbäres endast af de europeiska makternas stridiga intressen. Men den som ser hvar sak för sig skall icke kunna förneka sina sympatier åt den egyptiske vicekonungens sträfvan att genom frigörelse bereda sitt land en lyckligare framtid. SE fn tr vt VT DT ESS Tia bt IK