hundradet; om icke de der satans fem py-
sarne hängde öfver mig, skulle det vara en
glädje att åtaga sig den der.
—
Wilhelm styrde emellertid sina tunga steg
till biblioteket. En djup suck banade sig
väg öfver hans läppar vid åsynen af det
välbekanta och kära rummet, och med dar-
rande hand flyttade han om några böcker
som ej stodo i den gamla ordningen. Han
utvalde två och gick med dem under ar-
men till lygelbyggnaden, der notarien Lund-
qvist ej ännu öfvergifvit sitt fordna arbets-
rum.
— Nåväl, Wilhelm? sade denne och gick
ifrigt sin vän till mötes.
— Hvad menar du? frågade Wilhelm
tankspridd och sjönk ned på närmaste stol.
— Hvad jag menar, min stackars vän?
Jo, hur du blef mottagen? Hvad du tyckte
om major Stegen och hur mycket han be-
räknat som ditt arf?
— Mitt arf! sade Wilhelm och ett bit-
tert leende krusade hans läppar. Mitt arf
är den värnlöses vanliga: intet hem, intet
bröd, inger vän!
I stället att svara slöt notarien Wilhelm
i sina armar, och den sanna vänskapens
deltagande strålade ur hans ögon.
— Omöjligt, Wilhelm, sade han slutligen,
du har missförstått majoren. Han kan icke
WILHELM WILNER, 10.