skaffa dig penningar, skulle jag också taga af mig rocken. Ja, Wilhelm, jag är sjell en fattig f-n, men ärligt skall jag dela med dig allt hvad jag kap skrapa ihop. Din fosterfar var detta i viss mån äfven för mig, så tillvida att han mången gång räckt mig en hjelpsam hand oeh gifvit mig arbete. Denne hederlige mans död varför oss båda en oersättlig förlust. Låt oss nu försöka att stödja hvarandra. Med ärligt uppsåt och ungdomsvarma hjertan skakade ynglingarne hvarandras hän der och gräto saknadens tårar öfver den bortgångne. — Nå, hvad tyckte du i öfrigt om majoren? frågade slutligen notarien. — Jag förundrade mig att tvenne bröder kunna vara så olika. Ett lika behagligt intryck som häradshöfding Stegens öppna panna och allvarliga blick gjorde på en hvar, ett lika obehagligt gjorde denne major med sitt smilande leende och sin skygga blick — han ingaf mig afsky; men jag är väl orätt vis, förvillad af min sorg. Hans vän, doktorn, slog mera an på mig; han syntes vara redlig och rättfram. Men nu farväl; dock, följ mig, jag har ännu en sak att uträtta innan jag för alltid lemnar detta ställe. Notarien tog Wilhelms erbjudna arm, och de ställde sina steg till stallen. — Min hederlige Anders, sade Wilhelm och klappade stalldrängen på axeln, led ut