skaffa dig penningar, skulle jag också taga
af mig rocken. Ja, Wilhelm, jag är sjell
en fattig f-n, men ärligt skall jag dela
med dig allt hvad jag kap skrapa ihop.
Din fosterfar var detta i viss mån äfven
för mig, så tillvida att han mången gång
räckt mig en hjelpsam hand oeh gifvit mig
arbete. Denne hederlige mans död varför
oss båda en oersättlig förlust. Låt oss nu
försöka att stödja hvarandra.
Med ärligt uppsåt och ungdomsvarma
hjertan skakade ynglingarne hvarandras hän
der och gräto saknadens tårar öfver den
bortgångne.
— Nå, hvad tyckte du i öfrigt om majo-
ren? frågade slutligen notarien.
— Jag förundrade mig att tvenne brö-
der kunna vara så olika. Ett lika behag-
ligt intryck som häradshöfding Stegens öppna
panna och allvarliga blick gjorde på en hvar,
ett lika obehagligt gjorde denne major med
sitt smilande leende och sin skygga blick —
han ingaf mig afsky; men jag är väl orätt
vis, förvillad af min sorg. Hans vän, dok-
torn, slog mera an på mig; han syntes vara
redlig och rättfram. Men nu farväl; dock,
följ mig, jag har ännu en sak att uträtta
innan jag för alltid lemnar detta ställe.
Notarien tog Wilhelms erbjudna arm, och
de ställde sina steg till stallen.
— Min hederlige Anders, sade Wilhelm
och klappade stalldrängen på axeln, led ut