blifva den hvita hästen, som genom den
skada han lidit vid olyckshändelsen nu är
af föga värde för andra, men för mig af det
högsta, emedan han var sin husbonde sär-
deles kär.
— Det skulle vara mig välkommet om
ni uttalade någon mer önskan. Kan icke
biblioteket möjligen erbjuda något? Var god,
välj fritt. Jag hoppas äfven att niickene-
kar mig bekosta fullföljandet af edra stu-
dier, dem jag hört att ni hittills med så
mycken framgång idkat.
Wilhelm stod oviss. Han hade icke vän-
tat detta, och en strid uppstod mellan be-
gäret att fullfölja dessa studier och mot-
viljan att taga mot understöd af en främ-
mande, som alltid skulle anse detta som
ett nödtvunget barmhertighetsverk. Stolt-
heten segrade. .
— Edert erbjudande, herr major, är för-
modligen ädelmodigt, men jag kan icke be-
gagna mig deraf. Jag är ännu icke stu-
dent och det fordras måhända: två, tre
år innan jag kan taga hofrättsexamen;
dessutom passar icke denna bana för den
helt och hållet obemedlade. Jag gör san-
nolikt klokast i att söka plats som skrif-
vare, att gå till sjös eller något annat —
jag får besinna mig derpå.
— Är detta ert sista ord?
— Mitt sista . . . Farväl!