-—-— 4
— Förr gaf du mig en kyss till afsked.
— Der har du två — du skäggige man.
Du rakade dig oftare förr, sade frun med ett
skälmaktigt leende.
— Det är plogens fel.
— Ursäktas gerna för plogen. Der går
rättaren långt ut på gärdet.
— Adjö!
Maria stod ett ögonblick qvar vid fön-
stret och lät blicken följa mannen, som
me ovanligt raska steg skyndade till sitt
värf,
— Gud ske lof! utbrast hon med sam-
manknäppta händer och tårfyllda ögon —
allt kan åter blifva bra; sådan har jag icke
gett honom sedan vi kommo hit. Tack,
duhederlige Bermard — du har nog lagt
ditt ord till, och det ena med det andra
kan väl verka en god och varaktig förän-
dring.
— Men hvar är Martha i dag? Jag har
icke hört henne vid pianot. — Nå, hvad ser
jag — sitta icke både hon och Amelie och
plocka humle med Stina på farstubron. Nå,
Jag säger, detta är en reformernas och un-
derverkens dag — och ut skyndade Maria
för att omfamna sina döttrar och under-
rätta sig hvar Gustaf var och hvad han
gjorde. .
— Jo, mamma, sade Gustaf, som kröp
fram ur en vrå, Gud vet hvilken, ty osyn-
lig hade han hittills varit, Jag har expli-