-—-— 4 — Förr gaf du mig en kyss till afsked. — Der har du två — du skäggige man. Du rakade dig oftare förr, sade frun med ett skälmaktigt leende. — Det är plogens fel. — Ursäktas gerna för plogen. Der går rättaren långt ut på gärdet. — Adjö! Maria stod ett ögonblick qvar vid fönstret och lät blicken följa mannen, som me ovanligt raska steg skyndade till sitt värf, — Gud ske lof! utbrast hon med sammanknäppta händer och tårfyllda ögon — allt kan åter blifva bra; sådan har jag icke gett honom sedan vi kommo hit. Tack, duhederlige Bermard — du har nog lagt ditt ord till, och det ena med det andra kan väl verka en god och varaktig förändring. — Men hvar är Martha i dag? Jag har icke hört henne vid pianot. — Nå, hvad ser jag — sitta icke både hon och Amelie och plocka humle med Stina på farstubron. Nå, Jag säger, detta är en reformernas och underverkens dag — och ut skyndade Maria för att omfamna sina döttrar och underrätta sig hvar Gustaf var och hvad han gjorde. . — Jo, mamma, sade Gustaf, som kröp fram ur en vrå, Gud vet hvilken, ty osynlig hade han hittills varit, Jag har expli