il MM 0 dd skulle kunna köpa mig ett annat ansigte. Om jag är ful, så hindrar detta mig åtminstone ej att arbeta, och jag skall ysta och tjerna smör, baka och steka och allt sådant der tråkigt, som mamma gör och som är så fasligt nyttigt, men så fasligt odrägligt. Mamma säger, att man kan vänja sig vid allt, och stackars mamma visar alltid ett gladt ansigte, fastän hon har så mycket tråk. Ja, jag skall hjelpa mamma — jag skall blifva en-hjelpreda i hennes eller andras hus hela lifvet igenom (här runno åter Marthas tårar) och jag skall icke blifva ett musikaliskt vidunder. Hå, hå, jag får aldrig spela mera! — Jag skall visa doktor Bernard, att hvad jag ioke lärt i pensionen, så kan jag lära hemma. Jag är väl ej så lästgammal, att jag icke ännu har några läroår qvar, och det der som jag lärt och önskar dit pepparn växer, det får han närmare förklara; ty det står utom mitt pensiomsbegrepp. Att jag just icke är så säker i svenskan eller någon grammatik, det är då sannt, ty att klassifiera ord, vända och vränga på den enklaste mening för att få den aktiv, passiv, neuträl — bråka om koordinerade eller subordinerade satser, om appositioosbestämningar och — Gud vet allt hvad — det der gick litet omkring i mitt hufvud, och af all den konstiga röra, magistern och gramatikan undfägnade oss med, begrep jag