il MM 0 dd
skulle kunna köpa mig ett annat ansigte. Om
jag är ful, så hindrar detta mig åtminstone
ej att arbeta, och jag skall ysta och tjerna
smör, baka och steka och allt sådant der
tråkigt, som mamma gör och som är så
fasligt nyttigt, men så fasligt odrägligt.
Mamma säger, att man kan vänja sig vid
allt, och stackars mamma visar alltid ett
gladt ansigte, fastän hon har så mycket
tråk. Ja, jag skall hjelpa mamma — jag
skall blifva en-hjelpreda i hennes eller an-
dras hus hela lifvet igenom (här runno åter
Marthas tårar) och jag skall icke blifva ett
musikaliskt vidunder. Hå, hå, jag får al-
drig spela mera! — Jag skall visa doktor
Bernard, att hvad jag ioke lärt i pensionen,
så kan jag lära hemma. Jag är väl ej så
lästgammal, att jag icke ännu har några
läroår qvar, och det der som jag lärt
och önskar dit pepparn växer, det får
han närmare förklara; ty det står utom
mitt pensiomsbegrepp. Att jag just icke
är så säker i svenskan eller någon gram-
matik, det är då sannt, ty att klassifiera
ord, vända och vränga på den enklaste
mening för att få den aktiv, passiv, neu-
träl — bråka om koordinerade eller su-
bordinerade satser, om appositioosbestäm-
ningar och — Gud vet allt hvad — det
der gick litet omkring i mitt hufvud, och
af all den konstiga röra, magistern och gra-
matikan undfägnade oss med, begrep jag