fy ——— AV rn — LL
Om stadsmäklaremono-
polet.
FIDet är allom becant hurusom man ända tills
för några årtionden sedan, under den patriar-
kaliskt despotiska anda, som förr mer än nu var
rådande och som gjorde sig gällande inom
alla invstitutioner, hade ej allenast inom handt-
verkerierna, ntan äfven inom andra likartade
närivgsgrenar, skråförordningar för att ut-
öfva kontroll, icke blott öfver arbetet, utan
ock öfver arbetarne, till föga fromma för nä-
ringarne, enligt hvad en blick på dessas till-
stånd förr i tiden utvisar. Under början
af detta århundrade, då sträfvandet efter fri-
het öfverallt började tydligare uttala sig, fann
man snart att ett af de vigtigaste medel för
att oppnå det stora målet var att lossa de band,
som fastkedjade arbetet vid de gamla fördo-
marne — att frigöra arbetet. Verkningarne
af denna sträfvan se vi i våra dagar, och om
också på ett eller annat håll anmärkningar mot
näringsfribeten göras af det garola systemets
män, så måste dock erkännas att vi hafva
just denna frihet att tacka för den jemförelse-
vis höga ståndpunkt, till hvilken näriogarne
genom den fria konkurrensen sedermera höjt
Big.
Dock, skråväsendet var en för mäktig hydra
att på en gång kunna fullkomligt krostas.
Annu fortlefver det bland oss på åtskilliga
håll, och vi veta att vid en stor del af våra
embetsverk florerar den anda som genomgick
detsamma ävnu med oförminskad glans. Men
derom är ej afsiglten att här tala. Vi vilja
blott påpeka något som hör till det industri-
ella fältet och dervid framhålla ett fall, der
en förändring torde ej allenast vara nödig,
utan ock lätt verkställbar. :
Inom börsen existerar en klass, som är till
bälften borgerliga tienstemän och till hälften
affärsmän, nemligen — stadsmäklarne.
Deras funktion är, som bekant, att vara en I
mellanbard mellan köpare och täljare. ne
äro edsvurne och deras kortfattade sir! .eqlar
om mellan andra personer genom Gem öfver-
enskomna köp och försälir gar hafva laga
krk Br da de ., påda kontrahenterna
3: Eter,
AT försädne att sjelfva göra affärer,
het : . - V8ger en borgen för deras opartisk-
165, fråga om varors pris. Det är genom
aem de flesta vexelslut och en stor del för-
säljningar i parti ske.
. Detta är godt och väl. Men likasom gamla
förordningar bestämde att samma person ej
finge utöfva mer än ett yrke, landtboer ej drifva
handel 1 stad och stadsboer ej på landet, att
handelslärlingar skulle tjena i vissa år, all-
mogen i vissa provinser ej fick sälja sina kre-
atur annat än i vissa städer o. s. v.; så fin-
nes ock det ännu mera afvita stadgandet att
stadsmäklarnes antal i Stockholm skall vara
inskränkt till ett visst antal, nomligea 20.
Det monopol, de 20 förordnade stadsmäklarne
ega, begagna de på olika sätt. Somliga hand-
hafva det som man förr gjorde med utskänk-
ningsrättigheten: de hyra ut det åt andra.
Några arbeta visserligen sjelfva, men de flesta
lefva mestadelspå de affärer, som deras s. k. bi-
träden uppgöra.
Dessa biträden, af hvilka många uppnått
en framskriden ålder och egnat en lång följd
af år åt sitt yrke, måste nemligen erlägga en
åryg procent åt principalen för begagnandet
af dennes namn och hafva under nuvarande
förbållanden nästan ingen utsigt att komma
på sjelistäsdig fot, enär platserna äro så få
och vakauserna sällsynta.
Hvar och en som erkänner riktigheten af
den åsigten, att den som tillfullo inlärt en för-
rättning sedermera bör ega rättighet att fritt
försörja sig dermed, måste medgifva att i of-
vanberörda förhållande ligger en stor och i
ögonen fallande orättvisa, som det ännu åter-
Står vederbörande att söka afskafta. Detta är